Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1869, sida 1

ring på våra kammaarjungirur, mitt barn, fort! — Mamma, jag besvär dig, började Marcelle och bleknade, — lyssna — — Men madame de Lesatrelle hade redan tillkallat sin kammarjungfru utan att höra Marcelles bön. — Jag skall aldrig ha mod att möta markisinnan, sade hon, — utan att jag r i galadrägt. En fulländad toilett ger en sådan tillförsigt. Marcelle satt och väntade att blifva till— kallad samt visste, att hennes öde skulle afgöras i samiljerådet, medan hon kämpade med sig sjelf i sin enslighet, djupt uppröra af den anmärkning madame de Lestrelle hade gjort, då hon tittade in till henne, innan hon begaf sig ned för att emottaga sin gäst: — Hvarken Paulette eller Maxime äro med markisinnan; de ha troligen redan blifvit skickade till klostret, ehuru jag ej kan inse hvarför de stackars barnen skola uppoffri då deras bror kall gifta sig med en så rik arstagerska, som du, min engel. Det var omöjligt att säga, hurari letta endast var en ytlig anmärkning, ler om madame de Lestrelle visste huru kraftigt den skulle vädja till Marcelles ädelmod; det låg ofta en oväntad styrka i hennes skenbart tanklösa yttranden. Hon gick, och Marcelle blef allena samt hältigt upprörd. Hon hyste ett visst tycke för dessa flickor och beklagade dem innerligt, emedan hon kände deras djupa motvilja för det lif, som deras fattigdom och förnäma börd nödgade dem att underkasta sig. Berodde det verkligen af henne att kunna rädda dem? Det var för sent för den, om hon EA — 2