Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 oktober 1869, sida 1

och missliynt, var missräkningen ej djupare, hvaremot den ädle gubben ersor en smärta, som hon ej kunde sörmå sig att förorsaka honom. Lika så ofta hade madame de Lestrelle klagat och sökt öf tala, ehuru hon tydligt märkte huru allvarliga Marcelles invändningar voro; men ett par dagar derefter återupptog hon ämnet, likasom hade detta giftermål varit en afgjord sak, och Marcelle märkte att allt hvad hon hade sagt var glömdt. Denna ihärdighet var svårare att bemöta än någon yttring af föräldramyndighet. — Mamma, hvarför vill pappa gifta mig med herr de S:t Xist? frågade hon efter en paus. Sin moders skäl förstod hon fullkomligt. Hoppet att få återvända till det förtrollande Paris skulle hafva förmått henne att gå in på allt. — IIvarsör? Emedan det är en naturlig, passande förening; en som måste tillälla hela vår familj, ett stort namn, ett gods, gränsande intill våra, och en fullkomlig ädling. Du vet inte hur damerna ha afgudat honom, Marcelle; hans eröfringar äro oräkneliga. Men du är endast ett barn, jag bör ej tala om dylika saker med dig förrän du är gift. ÅÄr det in skäl nog? Stilla, Diana, lilla vidunder, hvad är det för ett nytt streck nu igen? — Jag tror inte att dessa skäl inverka på pappa. — Hvart och ett af dem är tillräcklig utropade madame de Lestrelle. — De utom är markisinnan en gammal vän; herr de Lestrelle kände hennes samilj, då han var ung; han var mycket intim med hennes far, herr de Tracy i Toulouse, då min man var presideut der. Någon tvist, — jag vet ej hvad — skiljde dem, och —