Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1869, sida 1

henne till en religiös enthusiast, hvilket hon hade kunnat blifva, och om en sådan hade funnits, skulle hennes tant, abbedis san, hafva undandragit henne ett dylikt inflytande, emedan hon visste att familjen de Lestrelles enda barn och arftagerska var bestämd att lefva ute i verlden. Marcelle hyste en viss ömhet för sin tant, hvilken var vida mer en förnäm dam än nunna, och herrskade öfver sina vidsträckta besittningar med rätt till lif och död öfver sina underhafvande, samt utöfvade sin makt med stor verldslig klokhet. Marcelle ansågs i Belleisle som en kall, lugn flicka, som ingaf mera sympati än hon sjelf erfor, och som föredrog att studera under fristunderna heldre än att deltaga i sina kamraters prat och lekar. Ingen, utom hennes skarpsynta tant, hade någon aning om den kraftiga förmågan att älska några få, hvilken doldes under denna ögonskenliga lugna likgiltighet. Då hon lemnade klostret, hade madame de Belleislo sagt till herr de Lestrelle: — Gift henne snart, innan hon vet att hon bar ett hjerta. Men Marcelle hade med oöfvervinnelig motvilja ryggat tillbaka för giftermål. Hon hade medfört till hemmet de regelbundna vanor, som hennes klosterlif hade lärt henne, och tillbragte sin dag med en metodisk noggrannhet, som både förvånade och nästan förargade madame de Lestrelle. Böckerna i biblioteket, och det intresse 10n erfor för sin faders mikroskopiska studier, uppfyllde hennes sinne till en del; nen en sjuttonårig slickagstardrar näring både för bjertat och själen, och Marcelle röttades af detta lif utan att veta hvarör. I stället för en framtid af obestämda,