bok. För att förklara det underbara i en sådan själens och vetandets allestädesnärraro, tog det alltid elaka ryktet sin tillslyk till det påståendet, att Humboldt formligen förberedde sig för sina besök och för de aftonsällskaper, i hvilka han lika mycket ötverraskade som förtjuste sina åhörare. Underverket låter lättare förklara sig genom den omständigheten, att Tvmholdt icke lätt lät en någotsånär framStibe-ue företeelse i vetenskapen, konsten och litteraturen gå sig förbi, utan attlära kiuma den och förarbeta den i sig. ikt förblir endast, hvarifrån han r att tillfred la alla anspråk, pens, sällskapslifvets, sin ställnings fvet och en så utbredd, öfver hela sig sträckande korrespondens sorBlott den ändamålsenligaste inaf tiden och begagnandet af hvarje pblick gjorde detta möjligt för hoVanligtvis steg han upp kl. strax efter 8 på morgonen; under frukosten läste han de ingångna brefven, hvilka han mestadels genast besvarade. Härefter klädde han sig med sin kammartjenares biträde, för att — altid i frack och med hvit, mycket hög halsduk — emottaga de anmälda besöken eller sjelf göra besök. Klockan 3 gick han till den kungliga taffeln, vid hvilken han brukade spisa och der han intog hedersplatsen; klockan 7 på aftonen återvände han hem, der han läste och arbetade tills klockan 9. På nytt kaljade honom hans pligt till hofvet eller ett öfte till något sällskap, hvarifrån han återom klockan omkring half 12. Men när, torde man fråga, arbetade då tligen Humboldt, när skapade han sina liga verk? Jo, först vid midnattstiden satte han sig på allvar vid skrifbordet, ier han ofta ännu sanns qvarsittande när morgonen inbröt. Klockan 3 unnade han ig en kort hvila, men mången gång uppteg han åter snart ur bädden, för att ra en anteckning, uppslå något ställe i en bok, utarbeta en just i samma ögonblick sattad tanke o. s. v. Till den grad beherrskade själen kroppen, så underdänig hade han gjort sin natur, att han krappt syutes behöfva den dödliga menniskans byila och vederqvickelse. För öfrigt dansade Humboldt aldrig, rökade aldrig (på sin höjd mot mosquiterna), snusade aldrig, spelade aldrig kort, besökte aldrig offentliga sörlustelseplatser eller konserter och — uade aldrig älskat. Det sistnämnda är desto märkvärdigare, som han vid lägliga tilltällen aldrig lät det saknas galanteri gen temot det täcka könet. Men ingen qviana var kallad att göra ett djupare intryck på honom; han förblef ogitt. ,Jag har ej haft tid dertill, brukade han skämtande svara när talet kom på äktenskap. Om hans ställning vid Fredrik Wilhelm IV:s bof har jag redan förut talat. Han tvekade ej att i konungens omgifning uppträda som den religiösa och borgerliga frihetens vältalige försvarare och att med vapnen af sitt attiska salt isynnerhet bekiv a den dåvarande, af konungen sjel xyndade pietistiska riktningen. Då den a kritiken öfver Kosmösvarit synig i en Burlinertidning, frågade en geneal, som hufvudsakligen hade sin pictistiska iktning att tacka för sin snabba beforiran, i konungens närvaro Humboldt, om han redan läst recensionen. Då denne svarade nekande, tillade den fromme generalen sarkastiskt: ,Er Kosmos kallas af anmälaren en verklig uppbyggelsebok?. Det gläder mig!, genmälte Humboldt; nu kommer jag väl också att göra karner. Kändt är äfven ett annat dräpande yttrande af Humboldt till konungen sjelf. Humboldt berättade vid den kungliga taffeln en historia, i hvilken, såsom han trodde, den ryske ministern för upplysningen spelat en roll. ,, Ursäkta, käre IIumboldt, föll konungen honom i talet; ,det är icke fråga om ministern för upplysningen, utan om Åkultusministern.— Nåväl, alltså om ministern för motsatsen till upplysningen, svarade Humboldt och fortsatte lugnt sin berättelse. Det finnes säkerligen ingen samling af Iumboldtska bref, hur liten den än må vara, i hvilken icke hans anti-kyrkliga riktning, ja hans motvilja mot sin tids pietisiska väsende och mot dess representanter, ypet framträder. Äfven hans efterlemnade boksamling, hvilken tyvärr synes ha att förlorad, hvimlade af ytterst bitande postrofer, med hvilka han vid genomläsandet af skrifter genom anmärkningar i marginalen gifvit luft åt denna motvilja. Men iramför allt var det Varnhagen von Ensc. den liktinkande vännen, åt hvilken