Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 oktober 1869, sida 1

A EE1 Alexander von Humboldt. (Från H.-T:ns korrespondent i Berlin.) (Forts. och slut fr. N:o 236.) Det var omöjligt för Humboldt att skrifva rakt, och raderna höjde sig alltmera Ifrån venster till höger. Dessutom hade han den vanan att börja hvarje ny rad Jalltlängre in, så att marginalen till venster blef allt bredare och bredare och han ofta på slutet af sidan endast hade så mycken plats qvar, att han kunde få dit sitt namn. Den breda marginalen begagnade han sedan till meddelanden af understundom det vigtigaste slag. I sådana fall brukade han omsluta det i marginalen skrifna med en ram, som ofta företedde de underligaste former. Afståndet mellan de olika raderna var så ringa, att det vid deras sneda riktning var ofantligt svårt att följa dem. Detta sätt att skrifva sätter man i förbindelse dermed, att han på sina resor i de amerikanska ödemarkerna vant sig att på en öfver sina knän lagd portfölj skrifva såväl bref som sina större arbeten. Härigenom hade hans stil blifvit nästan lika svårtydd som hieroglyferna. Det var understundom knappt möjligt ens för de invigda vännerna och bekante att dechiffrera den. Hans handstil bestod utaf en egendomlig sammanblandning af tyska och latinska bokstäfver samt var utomordentligt liten. Då det redan vid en helt liten biljett var svårt att läsa hvad han skrifvit, hur mycken beundran förtjenar icke då Varnhagen von IUnse, IIumboldts vän, som beredvilligt underkastade sig den vänskapstjensten att genomse och förtydliga de till tryckning bestämda manuskripterna. Men den karakteristiska stilen omslöt ett städse värdefullt innehåll. Äfven den minsta biljett — Humboldt fattade sig alltid kort — innehåller en snillrik och skämtsam vändning, ett par erkännande ord, för vänner en skriftlig smekning. Hvarje bref utgör nu en dyrbar relik i emottagarens hand. Vid de talrika besök, som Humboldt dagligen hade att emottaga, var han slutligen nödsakad att iakttaga en viss ordning, hvilken han samvetsgrannt följde. Hvarje fremmande, som önskade göra hans bekantskap, hade att för detta ändamål skriftligen hänvända sig till honom. Ifall besöket var honom välkommet, erhöll man en biljett, som innehöll inbjudningen. Då var han i sitt hus älskvärdheten sjelf. Med sin icke höga, men kraftiga figur, på hvilken påfallande små händer och fötter rörde sig, med sin höghvälfda panna, kring hvilken ett rikt silfverhvitt hår böljade, med sina blå, lifliga och själfulla ögon; med sin finbildade mun, som omsväfvades af ett sarkastiskt, men dock välvilligt småleende, med denna fysionomi, som parade så mycken själsöfverlägsenhet med mildhet och vänlighet, bildade denne man i sin yttre företeelse ett imponerande och likväl förtroendeväckande helt, som genast lade den besökande i de vänskapligaste fjettrar och genom ett snillrikt fördt, på djupet gående samt alltid tillfredsställande samtal för beständigt qvarhöll honom deri.Så förböll det sig äfven i större sällskaper, hvilka han ofta och gerna besökte. Han var då, vid bordet, otvungen, glädtig, tillochmed skalkaktigt uppsluppen. Han åt med synbart välbehag, blef i drickande icke efter någon och gjorde dervid med sin klangfulla, välljudande röst i afgjordt nordtysk dialekt meddelanden af det intressantaste slag. Han visade sig vid sådana tillfällen såsom en mästare af ordet, såsom en underbar berättare, som med fransysk lätthet i koversationen, med snillets blixtrande liflighet förenade grundligheten och gediegenheten hos en lärd af första rangen, utan att dock någonsin vara pedant. Derjemte förstod han att alltid lämpa sina ord efter sällskapet och sina åhörares fattningsförmåga. En skatt af vetande, ett rikt förråd at fakta stodo honom till buds, understödda af ett utomordentligt skarpt minne, som blef honom troget ända till den sednaste ålderdomen. Mången författare sattes vid sådana tillfällen i icke ringa förvåning, då Humboldt helt oväntadt citerade några ställen ur hans, åhörarens, nyligen utkomna skrifter eller grundligt resonnerade med honom om innehållet af en utaf honom just nu utgifven 2 oa NAD SARA vördnad för slottets värdinna, som småloanda nrasantarada HHA fan