Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1869, sida 2

— Sannt, men om hans karakter hade varit annorlunda, hade han föredragit att göra dem olyckliga, eller att öfverlemna dem åt en förvaltares godtycke. — Ah, jag kan inte disputera i dag, sade Marcelle muntert, — jag är för lycklig. Cest jour de soleil. Det är min fars födelsedag, min mor synes yngre och vackrare än någonsin, se på henne, min herre. Ah, hon märker att vi tala om heune, hon småler. Alla dessa menniskor skynda att församla sig här endast af kärlek till min far. Vi ha smyckat salen ända sen i morse, och jag väntar att få se min goda gamla amma. Är det inte nog för att undantränga alla argumenter? Och dessutom blir det dans. — Tycker ni då om dans? frågade Gavarnie något öfverraskad. — Ja visst. Jag är ju bearnesiska! ängre fram blir det dans i parken, men rst kommer middagen, och det är en vigtig sak, åtminstone för de äldre, och dessförinnan ger min far så många gåfvor som han räknar år till de fattigaste och äldste bland våra underhafvande, samt hemgifter till sjutton unga fickor för att hedra mig; nästa år blir det sjuttiosju för honom och aderton för mig, fortfor Marcelle med detta förtroende till framtiden, som den hyser, hvars lif ännu aldrig blifvit fördystradt af sorg eller förlust. — Se, den der gubben är den förste, som emottar sin gåfva; han kommer från Los Alvederos, den aflägsna dalen, der folket är så fattigt. — Jag vet, ty jag undersöker hela traket är der som vinterstormarne rasa har ni varit der?