Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1869, sida 2

Hon tycktes tro att hela denna lill: scen blifvit uppförd till hennes nöje. Ga varnie vände sig till Marcelle för att få höra historien om Sabine och hennes ståt lige fästman. Narcelles ansigte strålade af nöje, ds hon hörde namnet. — Hon är en utmärkt flicka, min herre; men fattig. Hon är också från Los Alveredos, och förliden vår bortsköljde den smältande snön en stor del af hennes fars lilla jordlapp, och Martins föräldrar ville ej samtycka till deras giftermål, ty de äro gamla och han underhåller dem båda, och följaktligen kunde han ej gifta sig mot deras vilja. — Äro då söner och döttrar inom hans stånd likaså lydiga som de högättades barn? — Ja visst, sade Marcelle och en skugga flög öfver hennes ansigte, likasom hade några smärtsamma tankar blifvit väckta — De voro mycket olyckliga; jag hörde talas derom och skickade efter Sabine, och min far besökte Martins föräldrar och fann att en hemgift, isynnerhet sedan han förordät giftermålet — — Ah, se den der lilla varelsen! afbröt hon sig, då en barfotad liten ficka trängde sig fram till herr de Lestrelle, kysste hans och hans frus hand och gjorde detsamma med Marcelles, hvarefter hon ställde en korg, innehållande två dufvor, vid sin herres fötter och sade med sin barnsliga röst: — Mormor skickar sin vördsamma helsning till herr grefven och ber om förlåtelse, att hon inte kan komma sjelf, för bon är så lam, och hon berihans nåd förlåta, om hon har gjort orätt i att hålla