Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 oktober 1869, sida 2

ansigte strålade af fröjd, skyndade fram till henne. — Ja, jag känner allt som rör dem; vi skänka ej våra gåfvor blindvis. Jag söker att få veta allt hvad jag kan om dem, och ofta komma dessa goda menniskor till mig eller min far, ty han tycker om att jag träffar dem och känner dem alla, och sålunda får jag reda på deras behof. Ni ser, min herre, att vi äfven söka hjelpa våra medmenniskor, ehuru jag tror att, enligt er tanke, inga andra än edra filantroper, som skrifva och hålla tal, sysselsätta sig dermed. I detta ögonblick, och innan Gavarnie kunde besvara hennes skämtsamma utfall, kallades han till herr de Lestrelle, som önskade göra honom bekant med sin gamle skyddsling, och den ömsesidiga aktuingen och tillgitvenheten mellan egendomsherrn och hans underhafvande öfverraskade åter Gavarnie, som kände sig böjd för att fiuna behag i allt samt var förtjust öfver den nya dager, i hvilken Marcelle framstod, ehuru hvad han såg ej kunde rubba hans fast rotade öfvertygelse om systemets förderfliga natur. — Såg ni det der lilla dramat? sade herr de Lestrelle. — Marcelle har gjort en god flicka och en redlig man mycket lyckliga. — Ah, er mjölnare och hans Sabine! sade madame de Lestrelle. — Herr grefven har nyss berättat deras lilla roman för mig, min herre. Bed Marcelle berätta den för er. Såg ni hur flickan kysste hennes hand med glädjetårar i ögonen? En idyll för madame Deshouliöres; det erinrar mig om den sista vaudevillen jag såg, innan jag lemnade Paris. ;