Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1869, sida 2

— Han skrifver så sällan; han kan inte veta huru kära hans bref äro för oss. — Kunu för en kort tid sedan fanns det blott ett tillfälle årligen att skicka bref till hemlandet. — Jag såg honom endast en gång, då han kom till Belleisle — jag menar klostret — och jag kallades till samtalsrummet för att träffa honom; men jag glömmer det aldrig. Berätta mig om hans missionsresor; äro irokeserna ännu så förfärliga, som när de mördade hans vän, herr de Gerzy? — — Nej, nej, tyst, tillade hon hastigt och bleknade som en kastanieblomma, då Gavarnie började skildra mordet. Han betraktade henne och såg att hon darrade. — Jag vet att jag är en pultron. Om jag hade lefvat under martyrernas tid, hade jag blifvit en affälling, sade hon med en slags bitter öppenhet, likasom hade hon missbilligat sig sjelf så mycket, att hon fann det likgiltigt om äfven andra gjorde det. — Ni kan vara en pultron nu, men ni skall ej bli det om det ena gång gäller att nandla, sade Gavarnie. Men hennes förbehållsamhet hade blifvit väckt, och i det hon lade ämnet åsido, fortfor hon: — Jag vet att min onkel har vunnit ett märkvärdigt inflytande öfver Irokeserna, ehuru de förr brukade ligga på lur, dag och natt, för att döda honom. — De respekterade honom som en trollkarl och kallade honom den Store Djefvulen (det är en stor artighet på deras språk), och då han, efter herr de Gerzys ohyggliga död, likväl vandrade ibland dem utan fruktan, läto de honom komma och