Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1869, sida 2

I — Nej, sade Marcelle utan att märka hans öfverraskning, — min tant skulle ha ansett det som ett kätterskt studium. Men då jag kom hem, ville pappa att jag skulle ära mig det, emedan hans skottska förfäders tungomål liknar det; men det är mycket svårt; orden fräsa som vatten på hett jern, eller stöna så, att de, som begagna dem, måtte vara ett mycket melankoliskt folk. Känner ni detta språk, min herre? — Ja visst, ty det talas nästan öfverallt i Amerika. — Ah, jag glömde det. Och min onkel, som lär sig språk så lätt, talar det väl också. Jag hade tänkt fråga erså mycket om honom, och nu har jag förspillt tiden med att tala om bagateller. Gavarnie svarade ej. Han tvekade om han skulle nämna sina sednaste studier för henne och fråga om hon var hans okände läskamrat. Hans tystnad öfverraskade Marcelle, som väntade att han skulle gifva något artigt, känslofullt svar, hvilket de unga män skulle hafva gjort, som hon såg då de kommo och uppvaktade madame de Lestrelle. Efter ett ögonblicks tvekan gaf hon Gavarnies tystnad företrädet och tillade: