Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1869, sida 2

Med anledning af fsand. Tidn:s omorlade vägran att intaga ett långt genmäle if hr A. O. Wallenberg i dess oförändrade kick, yttrar Dagl. Alleh, som gemenligen ir vår motståndare på den offentliga deattens fält, följande: ,Med kännedom at det sätt, hvarpå Handelstidingen tillförene gått till väga vid dylika fall, då lon återgifvit uppsatser just derför, att de ohejladt utfarit mot tidningen sjelf, skulle man ej lifvit öfverraskad, om hon intagit hr W:s uppsats irdahrannt, såsom det fordrades. Men att en idningsutgifvare skall ega någon vare sig moraisk eller juridisk skyldighet att offentliggöra dyika tillvitelser mot sig sjelf, kan ingen med något gs billighet fordra. Tidningens begäran, att inndaren skulle inskränka sig till sakförhållandet, var sålunda i allo befogad. Hr W. hade dessutom en egen tidning till sitt förfogande, nemligen Stockholms-Posten, mellan hvilken och Handelstidningen tvisten i ämnet förut blifvit förd. Men det var icke i denna tidning, som den sålunda. tillbakavisade artikeln såg dagen. Det var Aftonbladet (för Fredagen den 1 Oktober), som ansåg det öfverensstämma med sin uppfattning af publicistisk conduite att intaga den nämnda uppsatsen utan fordran, att de utom saken liggande personliga tillvitelserna mot en annan tidnings utgifrare skulle ur uppsatsen uteslutas. Det var nemligen ondast fråga om detta, ty om denna begäran efterkommits, hade plats också stått öppen för densamma i Handelstidningen. Men Aftonbladet hyllade nu den grundsatsen, ,att hvarje person, som blir föremål för anmärkningar och angrepp inom pressen, bör hafva rätt att få ett at honom sjelt afgifvet och undertecknadt svaromål inlördt, så tramt det icke innehåller saker, som stå i strid mot tryckfrihetsförordningen eller genom det råa och vidriga i framställningssättet blifver omöjligt att offentliggöra. Bladet kunde i öfrigt, i motsats mot Handelstidningen, icke finna, ,.att ifrågavarande svaromål är oanslandigt, om det också företer något af den skärpa och bitterhet, som är lätt förklarlig hos den, som anser sig vara orättmätigt och utan skäl personligen augripen. På dessa grunder ansåg Aftonbladet det ,, omöjligt att vägra detta svaromål det offentliggörande, som det ke kunnat erhålla i Göteborgs IIandels-och Sjöfartstidning. Vi tro a. B. på dess ord, att det var ,, omöjligt att vägra, sastän på andra grunder. Vi äro ej nog obarmhertige att vilja utforska dessa grunder. De skulle kanske föra oss på ett kapitel om ,,patroner, som A. B. förut så gerna föreläst för oss, men hvilken artighet vi nu ej behöfva gå Nemesis i förväg med att återgälda. -Alltnog, hade verkligen A. B. intagit en dylik till sig stäld skrift, om den framstält hr Sohlman såsom behäftad med monomani och ledd endast af personlig illvilja i någon detalj af hans verksamhet? Vi tro det ej, och lyckönska A. B., om ej en och annan tager fasta på den nya grundsatsen och begagnar tillfället att, under egiden af en reklamaion i något faktiskt förhållande, karakterisera hr Sohlman på ett sätt, som för honom kan vara lika oangenämt som orättvist, ehuru det dock alldeles icke står i strid emot tryckfrihetstörordningen. Men vi förutse att uppsatsen, trots den uttalade grundsatsen, blir tillbakavisad antagligen med samma uppmaning till insändaren som hr Hedlund stälde till hr Wallenberg, nemligen att hålla sig till saken, så vida möjligen icke uppsatsen är undertecknad af hr A. O. Wallenberg, då vi tro at omöjligheten att vägra åter inträder. Genom den nämnda uppsatsens offentliggörande