Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1869, sida 2

I Kina, förnämligast på den engelsmänen tillhöriga ön Hong-Kong, äro ett tort antal europeiska köpmän bosatte. )e fleste af dem äro engelsmän, en del merikaner, åtskillige fransmän, få tyskar. )e ha flyttat till det fjerran landet för tt drifva loflig handel med silke och the amt oloflig med opium och för att derpå å hastigt som möjligt vinna en förmöenhet, hvarmed de skola kunna återvända ch lefva i sitt hemland. De hafva intet ntresse för Kina eller för en aflägsnare ramtid. i Vid Kinas kust ha engelska, amerikanka och franska regeringarne sedan långt illbaka hållit eskadrar för att, som det sette, skydda sina medborgare. Dessa medborgare, serdeles de engelska, nafva ofta behandlat Kinas invånare med jfvermod, stundom tillfogat dem oförräter, hvilka icke kunnat undgå att framkalla häftiga kollisioner. För att göra slut på dem ha de engelska köpmännen ikallat närmaste örlogsfartygs bistånd. Skeppseller eskaderchefen har ankrat i en hamn och hotat att bombardera eller verkligen bombarderat staden. Så har kriget varit i gång, och den engelska eller franska regeringen har ansett äran fordra att gilla sin militäre befälhafvares åtgärder, att fortsätta med dylika och att med vapenmakt bringa Kina till en eftergift, som icke alltid stått i öfverensstämmelse med rättvisans fordringar. Kan någon med skäl förundra sig öfver att sådana händelser, ofta återkommande, alstrat hos Kinas inbyggare hat mot fremlingarne och afvoghet mot umgänge med dem? Man igenkänner i förhållandet mellan Kina och den öfriga verlden drag för drag förhållandet mellan nordens inbyggare i medeltiden och de tyska Hansestädernas öfvermodiga köpmän. Så ringa var i följd häraf ända till början af 1860-talet Kinas handel med den öfriga verlden, att utoch införselns värde ej besteg sig till mer än tjugo millioner pund sterling, enligt en uppgift som vi nyligen sett i en utländsk tidskrift. År 1861 sände presidenten Lincoln till Kina hr Anson Burlingame såsom Förenta Staternas ambassadör. Det var straxt efter att fransmännen och engelsmännen i förbund intagit Peking och tvungit kinesiska regeringen att der mottaga ständiga sändebud från vesterns stater. Hr Burlingame insåg snart den enkla sanningen, som de i Kina bosatte europeerne dittills lyckats hindra från att göra sig gällande, att först om det lyckades att stämma Kinas folk och regering till vänlighet mot de vestliga folken och ingifva förtroende till dem, skulle dessa kunna der vinna mera insteg och inflytande samt i Kina utbreda sin kultur och sina alster. Hr Burlingame lyckades göra sina åsigter delade af Englands, Frankrikes och Rysslands sändebud i Peking, och desse herrar gemensamt vredo ur eskadrarnas händer makten att efter godtfinnande bombardera kinesiska städer. När kineserna blefvo öfvertygade att de icke längre voro blottställda för äfventyret af ett krig vid ringaste tvist med en curopeisk köpman, började misstroendet och hatet till europåer i allmänhet att vika. Varubytet framgick derefter med väldiga steg. Det hade år 1868 vuxit till hundra millioner pund sterling (värdet af utoch införsel sammanräknadt). Kinas regering insåg alla fördelarne af den förändrade ställning, hvari den kommit derigenom att vänskapligaunderhandlingar intogo det råa våldets plats i förhållande till fremlingarne; och för att bereda styrka och varaktighet åt sakerna: nya ordning anmodade och öfvertalade der hr Burlingame, som inledt fredsverket, at fullborda det genom att åtaga sig en be skickning till verldens civiliserade, sjöfarts idkande nationer för att hos dem utverk: det Kina blefve såsom likstäld upptagen nationernas förbund och den allmänna in ternationella rätten erkänd såsom gälland äfven för det riket. Hr Burlingame begaf sig först och främs till sitt hemland, för hvilket han upphör att vara representant i Kina. Han kon till Newyork förlidet år. I ett tal, som har der höll, har han utvecklat syftet med si mission: Kina kommer till eder, stödjande sig på ede egen folkrätt, sade ban. Det säger eder att de önskar med eder knyta sådana förbindelser, sor söfverensstämma med denna rätt; att det är fas beslutet att vidtaga erforderliga åtgärder för at supprätthålla denna öfverensstämmelse; att det ä likaså mycket sinnadt att uppfylla deraf följand I skyldigheter som att njuta förmånerna. Det be di ö ma gamla fördomar och gamm: YL bo