Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1869, sida 2

gå obehindradt, i häpnad öfver hans mod! Lyckligtvis sjuknade den store höfdingen Totinahaghe och anropade den Store Djefvulen att komma och bota honom, såsom hans sista hopp. IIans lyckade kur stämde Irokeserna vänligt, — ett stort steg framåt. En del af mitt ärende till Frankrike var att få en grammatika tryckt på deras språk, hvilken han skrifvit till andra missionärers gagn, — ett ovärderligt verk. Han är omtyckt af alla med Irokeserna förbundna stammar, ehuru ingen annan Svart Rock är emottagen ibland dem. — Ab, ja; hvilken god man han är! — och då man besinnar allt hvad han genomgick, innan han satte sin plan i verket. — Jag har ofta önskat få höra något om han tidigare lif, men han talar aldrig derom. — Han ville ej förråda huru grym hans familj var: äfven min mormor, som är en from qvinna, kunde ej förlåta att han försummade hofgunsten; hon trodde att han snart skulle hafva stigit till biskop genom familjens inflytande. Men äfven innan han inträdde i sitt presterliga kall, egnade han sig åt de fattiga i Paris. Han samlade dem för att undervisa dem och förde de sjuka till hospitalen; och då min farfar, hos hvilken han bodde, förbjöd honom att taga någon af sina lärjungar med sig hem, hyrde min onkel ett stort skjul och fortsatte sitt fromma verk. Men hvad hans familjs motstånd och förebråelser måtte ha smärtat honom! Och då han beslöt att resa till Amerika, blef det ännu värre. Hvad min andre onkel är olik honom. — Jag har sett honom, svarade Gavarvie kort.