Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 oktober 1869, sida 2

7 Å UTRIKES. TYSKLAND. Förhandlingarne i den första badenska kammaren, med anledning af svarsadressen, ha varit mycket lifliga. I mötet den 1 dennes uppläste deputeraden Bluntschli — ifrig anhängare af Bismarcks politik 3 ett adressförslag, i hvilket, föreningen mellan Nordoch Sydtyskland framställes som tFett grundvilkor för nationens säkerhet! och välstånd samt för hela Europas fredliga utveckling. ,Ehuru det — heter det! än vidare — under de två sednaste åren! icke skett något i denna riktning, har dock sträfvandet efter förening blifvit! starkare och erkännandet af sammanslutningens nödvändighet allmännare. På oppositionens vägnar (den räknar ungefär! 10 röster i första kammaren) uppträdde; grefve Berlichingen mot detta förslag och framhöll, att man, i st. f. att påskynda en anslutning till Preussen, långt hellre borde; upprätta ett sydförbund, som kunde bilda! en mellanlänk mellan Österrike och Preussen. Hvad honom vidkomme, önskade han ett stort, enigt Tyskland, men ej under Preussens öfverherravälde, och han vore öfvertygad om, att den badenska befolkningen; vore mycket emot att pressas in i nordtyska förbundet. Om ett förslag i denna riktning inkomme, skulle han begära en allmän folkomröstning, eller inkallandet af andra! kamrar; för öfrigt förekom det honom, som om Baden långt hellre borde fullständigt! annokteras med Preussen, än att upptagas i nordtyska förbundet. Härpå svarade ut rikesministern Freydorfr i ett längre tal hvars första del gick ut på att visa omöj ligheten af ett sydförbund, hvilket i hans ögon vore en ren dimbild, som aldrig kunde realiseras, enär det politiska sträf i vandet förde södern till en anslutning med det mäktigare norden och icke till etti förnyande af den gamla tudelningen och striden mellan Österrike och Preussen, som varit Tysklands olycka. Ministern fortfor: Vi vilja icke räcka handen till återinförandet af dualismen i Tyskland. Deremot hafva sedan 1818 alla de patrioter, som ville lösa den tyska irågan genom ett åtskiljande af Österrike samt genom de öfriga tyska staternas förening under preussisk ledning, i sina programmer upptagit ett innerligt vånskapsoch förbundsförhållande till errike. Detta skulle så mycket bättre komma! till stånd, om dengsydtyska frågan vore skaffad från verlden. Redan nu skulle emellertid hvarje god tysk med glädje helsa hvarje tecken till ett vänskapligt närmande mellan Österrike och nordtyska förbundet. Om vi en gång äro bestämda för att inträda i sistnämnde förbund och anse tidpunkten lämplig dertill, så är den väg, vi hafva att gå, noga föreskrifven i art. 79 af den nordtyska förbundsakten. Emellertid ha vi aldrig uppställt Badens inträde i nordtyska förbundet som det enda målet för lösningen af den nationella frågan, utan alltid talat i allmänhet om en nationell förbindelse af södern och norden i Tyskland. En påtryckning i denna riktning har icke skett, huru ofta än tidningarne talat derom. Jag har under de tre år, som jag haft äran bekläda detta embete. icke spårat någon inblandning och tror, att Tyskland för femton år sedan icke så väl kunde afvärja en utländsk invasion, som just sedan 1866. Två nordtyska möten ha vid serskildta tilltällen med tillräcklig klarhet uttalat sig emot hvarje utländsk inblandning i Tysklands inre angelägenheter. Om det skulle vara tal om att inträda i nordtyska förbundet, ville grefve Berlichingen helst se storhertigdömet fullständigt annekteradt af Preussen. Jag förmenar, att det väl i sinom tid skall blifva h. k. h. storhertigens sak att bestämma, hvilken del af hans snveränitetsrättigheter, som han anser nödvändigt och ändamålsenligt att offra för Tysklands nationella enhet. Icke ett steg längre skola vi gå, och möjliga ytterligare törsök af politiska partier skola vi möta med den största bestämdhet. 4 FRANKRIKE. Som ett ytterligare tecken till kejsar Napoleons återvunna helsa anföres, att han i slutet af innevarande vecka skulle lemna S:t Cloud för att — i sällskap med den kejserlige prinsen — begifva sig till Compiegne, der hofvet antages skola qvarstanna tills December. Det bekräftar sig, att general Leboeuf, den nye krigsmimstern, är motståndare till det mobila nationalgardet. Han lärer dock icke hafva för afsigt att väcka förslag om dess afskaffande, utan att låta denna institution liksom utdö af sig sjelf och endast finnas på papperet. Af gårdagens telegram vill det synas, som om Keratry ändrat sig i afseende på beslutet att den 26 dennes inställa sig i lagstiftande församlingens sessionssal, samt att uppmana andra deputerade att göra så med. Emellertid har den bekante deputeraden Gambetta i ,,Avenir national offentliggjort en skrifvelse, i hvilken han biträder det beslut, som Keratry först fattade. I denna skrifvelse uttalar sig Gambetta sålunda: Den allmänna rösträtten, denne mästare öfver mästarne, har redan alltför länge hållits i schack af den verkställande makten, som dock omsider måste erkänna sin förgänglighet. Ett slut måste göras härpå. Den sanna ordning, som framgått ur solksuveräniteten, måste återtaga herraväldet och påtvingas alla. Folkets ombud måste sjelfva sätta en gräns för en neslig ajournering. Kejsaren, ministrarne, senatorerna ba hvarken rättighet eller kraft att i all evighet neutralisera den allmänna rösträtten. 1 alla händelser ha vi till uppgift att tillintetgöra alla dessa eländiga uppskof af en diktatur, som förgås af vanmakt. Folkets representanter måste således begagna hvarje gynnsamt tillfälle för att protestera mot regeringens odrägliga uppförande. De äro förpligtigade att; vidtaga alla åtgärder, som äro lämpliga att göra: nationens vilja och rättigheter gällande. Den i 2 ställelse, hvilken deputeraden för departementet sterre uppmanat all: kolleger att i k