godsegarens qvarn, den enda hvarest säden skulle malas, eller bröd till p Besaerens ugn, der det måste bakas. De uppväxte nästan som bedningar i sina aflägsna bergsåalar och träffades visserligen vid kyrkan på stora högtidsdagar, men erhöllo ofta nattvarden för första gången på dödsbädden. Abbe Börgerat, som sjelf var bondson, visste allt detta och mycket mera, samt egnade sitt lif att bekämpa det onda omkring sig, och arbetade med ett aldrig tröttnande nit. Han älskade ensamheten; om han hade varit make och fader, skulle hav hafva varit lika så isolerad; han hade inga vänner, inga intressen utom sin verksamhet. Kyrkoherdens fanatiska lynne och herr de Lestrelles milda fördragsamhet voro så motsatta, att båda fruktade och missbilligade hvarandra så mycket som tvenne män kunna göra. Gavarnie mötte herr Böergerat, hvilken hastigt följde samma väg som han sjelf, ehuru i motsatt riktning, samt iakttog det ifriga, häftiga sätt hvarpå han skyndade framåt, den tjocka käppen i hans ena hand, breviariet under hans arm samt den trådslitna kaftanen; alla dessa småsaker förrådde mannens karakter, Deras ömsesidiga blickar voro ej vänliga, men de bugade sig lätt, då de gingo förbi hvarandra. Gavarnie såg kyrkoherden stanna litet längre bort och samtala med några grälande pojkar, hvilka vaktade några magra kreatur. Grälet upphörde och pojkarne tycktes lyssna aktningsfullt, men Gavarnie kunde ej frigöra sig från den tanken, att en prests inflytande måste vara olycksbringande. Han visste knappt att han hade tagit vägen till slottet Lestrelle, förrän han befann sig utanför jern