Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1869, sida 2

Fader Joseph hyste ej en sådan fruktan. Han var en tiggande broder från ett närbeläget capucinerkloster, en groft byggd medelålders man med ett rödhårigt hufvud och stora, röda öron. Capucinerna mådde synbarligen godt, huru nu än förhållandet var med deras grannar; ty denne pater var tjock och fet, ehuru mycket smutsig, och ringde sin lilla klocka med en myndig mine, öfvertygad om att han skulle erhälla sin tribut af husmödrarne, hvad deras män än måtte tänka om brödraskapets bibehållande. Gavarnie vände sig till honom efter väfvarens anvisning. — Eh, eh? — just ingenting; det är bara en gammal trollkarl, som har hängt sig i fingelset. — Ja, ja, vi vissto alla att någonting var på tok, då han kom först ut från cagotporten, tillade en qvinna. — Jag sade grannarne att gamle Pastoran var en trollkarl, då han först af alla kom ut genom den förbannade dörren och intet ondt hände honom. Gavarnie erinrade sig den gamle herden, som hade stått bland hopen på högtidsdagen, och frågade: — Var det inte en solbränd, lång gubbe med en lång staf? — Jo, jo, det var han. — Ingen annan skulle ha gått ut först. — Ja, han har hängt sig, och svårigheten blir att få en död hund, som skall begrafvas med honom under galgen, — det är hela saken, sade capucinern. — Det ha vi redan, skrek en trasig pojzxe, som sprungit fram för att höra hvad fremlingen frågade. — Trollkarlens hund ville inte gå från fängelsedörren, sedan de hade stängt in gubben, och han tjöt oupphörligt tills di slog honom i skal