Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1869, sida 2

såsom vilkor för erhållande af en billigare frakt, tarfvar närmare förklaring. Saken beror nemligen här uppå de vilkor, hvarom underhandlas. Får en grufegare, som bar åtskilliga mil attitorsla sin malm, en fraktlättnad om 10 å 15 öre pr ctr, så torde han finna det förenligt med sitt intresse, att ingå den ifrågavarande förbindelsen; i annat fall icke. Att bolaget härigenom skulle på förhand betrygga sig om en årlig inkomst af 112 million rdr, visar att det är en lönande affär, som här erbjuder sig, och under andra förhållanden hade väl bolaget icke kommit till stånd. Om vi ej misstaga oss, är det nya bolaget bildadt af män, som gjort stora förluster på Gellivaraaffären — män af redbarhet och anseende — och hvilka kanske vilja derför söka en ersättning i detta nya företag. När de då söka på förhand betrygga sig om ett visst fraktbelopp, så hafva de dermed endast gjort sin nya affär så solid som möjligt. Allt detta är fullt i sin ordning. Men, anmärker A.-B., härigenom har man afklippt de planer, som afsett att bygga banan genom statsbidrag. Men det lärer väl vara bättre att få henne utförd utan statsbidrag. Dessa hafva i alla fall varit mycket ovissa, med den anda, som nu gjort sig gällande hos vår riksdag. Aftonbladets ord bekräfta emellertid riktigheten af deras åsigt, som ansett att denna bana borde byggas af staten, dels emedan frakterna derigenom bort blifva billigare, dels emedan banan blifvit vinstgifvande. Men dessa åsigter hafva icke vunnit gehör hos våra rikshushållare, som höjt starka rop emot allt vidare jernvägsbyggande från statens sida, och detta rop har icke blifvit af A.-B. bekämpadt, utan fastmer understödt. För vår del hafva vi ofta beklagat, att det allmänna tänkesättet kommit in på denna väg. Sjelfva England har sökt att komma in på statsbanesystemet, och hos oss bar man klagat öfver de lyckliga förhållanden, hvari vi uti detta fall inträdt. Så beklaga vi äfven nu uppriktigt, att staten ej fått bygga denna Falu-Frövibana, men vi kunna ingalunda klandra regeringen derför att den nu velat bereda dessa orter de kommunikationer, hvaral de äro i så stort behof, på det enda sätt som varit oss, sannolikt för lång tid, möjligt. Det vore emellertid nyttigt, om man nu på vissa håll, lärde sig inse, att våra större kommunikationsleder icke böra gå ur sta tens händer, men då måste äfven stater gripa sig an med deras utförande, ty icke böra väl orterna förlamas i utvecklinger af sina ressurser, derföre att staten hvar ken vill bygga sjelf, eller upplåta företa gen åt andra. Och skola sålunda anlägg ningarne öfvergå i enskilta bolags händer så böra väl de föredragas, som icke på kalla statsbidrag.