Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 oktober 1869, sida 2

bildhuggaren Rosenfelt. böteborg d. 6 Oktober. Med anledning af den koncession, som regeringen nyligen beviljat ett engelskt bolag att bygga en del af den ofta omtalade Frövi—Falu-banan, ytttrar Aftonbladet följande: Denna banas lättbygdaste och värdefullaste del, den som berör de största grufvefälten, är nu således upplåten åt ett utländskt bolag. Derom kan visserligen synas ej vara så mycket att säga, då vi i alla fall skola i utlandet låna penningar till våra banbyggnader; men en serskild omständighet, som förtjenar liflig uppmärksamhet är den, huruvida i denna koncession ingått bestämmelser som kunna göra jernvägen af ringa värde för det allmänna och låta den sammankrympa till en ortbana, hvilken under lång tid knappast ens torde kunna anses gagna som sådan. Den 5:te punkten i oktroyen lyder ,att afgiften för trafiken icke må sättas högre än de för andra enskilda bolag tillhöriga jernvägar högst medgifna c. Härigenom blir bolaget berättigadt att taga för: malm 5 öre pr centn. och derutöfver (?) pr mil. Detta gör från Grängesberget till endast Frövi 35 öre pr centner malm. För närvarande kostar forslingen af malm med omlastningar till Strömsholm 36 öre pr centner. Hvad är då härmed vunnet? Det skulle nu ligga inom detta bolags skön att låta våra skogsbygder utefter varande och blifvande jernbanor få malm till sig eller ej. Dessa bygder, hvilka nu försörja sig med ett svagt jordbruk, nödgas som hittills hugga ned och med eld förgöra sin skog, tör att efter mycket arbete endast erhålla bete åt sina kreatur i stället att deraf få en god inkomst samt lönande sysselsättning under vintern för sina för jordbruket under sommaren nödvändiga arbetare och dragare, hvilka för närvarande under nämnde tid endast verka som en kräfta på den ändå ringa afkastningen. Om dessa som nu äro vana att genom sparsamhet och idoghet försörja sig af jordbruket, under den lediga tiden finge tillfälle till förtjenst genom en till deras orter utvidgad bergshandtering skulle der uppstå en hittills icke anad välmåga. Man måste medgifva att säkrare medel kunde ej lemnas engelsmännen att hålla vår bergshandtering nedtryckt än att låta dem bestämma öfver malmrakterua från just de malmfält, hvilkas höga jernrocent och lättbrutenhet gör dem möjliga att bära hög fraktkostnad och derigenuom erhålla vidsträckt spridning. Allt från den stund, då detta banförslag först framlades, har man ifrat för och till följd af dess stora trafiktillgång bevisat möjligheten af billig frakttaxa och för att på denna allmänt nyttiga väg undvika att stängas eller trakasseras af ett vinningslystet enskildt bolag, har man träget sökt visa nödvändigheten af att staten skulle bygga den, isynnerhet derför, att om den sköttes väl kunde den komma att införa på statens banor möjligen en fördubblad trafik). Emellertid är nu denna trakts bergsbruk gifven till pris åt prejeriet, derföre att frakttaxan icke nogare bestämdes. I bref från orten berättas också att negociatörerna — bolagsmän ha ej ännu visat sig inom orten — underrättat grufegarne, att om de skola få en billig frakttaxa, så måste de förbinda sig att erlägga för all den malm, som brytes ur de grufvor, hvilka inom afståndet af 1 mil omgifva banan, 6 öre pr centner under 10 år, utan ringaste afseende derpå, huruvida den föres till jernvägen eller icke. Som malmbrytningen nu uppgår till vid pass 21, milioner årligen, skulle derigenom orten beskattas med en million femhundratusen riksdaler riksmynt. Hvad skall orten nu göra? Skall den underkasta sig dessa fordringar eller afslå dem och i stället nödgas betala genom en hög fraktafgift till bolaget samma summa eller kanske ännu mera? I riksdagens skrifvelse af d. 12 sistl. Maj till K. M:t angående blitvande jernvägsbyggnader, förekommer ,att enligt riksdagens åsigt, i främsta rummet borde upptagas de banor, som afsåge bergsbrukets befordrande, samt att de ,vigtigastel borde genom löfte om bidrag af staten ,,uppmuntras, samt att framställning i ämnet derester måtte varda till nästk. riksdag aflåten. Efter delfående häraf har genom landshöfdingeembetena i ringen om understöd af staten för byggande af denna bana i sin helhet. Nu är detta afklippt och hvarje försök till en dylik anläggning omöjliggjordt för en följd af år. . Dessa A-B:s anmärkningar förefalla oss något besynnerliga. Att regeringen medgifvit det bolag, hvarom nu är fråga, hvilket icke erhåller något understöd af staten, rättighet att uppbära samma frakter som andra enskilta jernvägsbolag (men icke derutöfver), hvilka åtnjutit större elser mindre statsbidrag, tyckes väl ej vara att klandra. För vår del se vi icke på hvilken grund regeringen skulle kunnat här göra ett undantag från regeln. Den högsta frakten för malm skulle härmed, lanför A.-B. blifva 35 öre pr mil mellan Grängesberget och Frövi, under det enahanda malmforsling pr Strömsholms kanal kostar 36 öre. Men just häri synes ock ligga tillfälle till en konkurrens, som hindrar bolaget att uppehålla sin taxa vid det medgifna maximum. Berättelsen, att bolaget söker träffa uppgörelse med grufegarne om en bestämd safgift å deras malmbrytning af 6 öre pr ctr, ) Hvad skogsoch bergslagsefkekter kunna åstadkomma ser man af den officiella trasik-rapporten för Aug. månad detta år, der den 8,6 mil långa Gefle-Dala-banan har 1,040,906, men statens 100,1 mil långa stambanor endast 920,600 ctr gods. Not af A. B. både Falun och Örebro ingått begäran till rege— — — — — OM 4 — ——