Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1869, sida 3

Råtitegängsoch Poliasaker. Poliskainmaren. NMordbrandsanlägan ingen i Majorna. Den första anledningen till att mordbränuarne upptäcktes var, att en poliskonstapel en dag i förra veckan h kort efter det misslyckade försöket, hört tvenne personer å gatan samtala om detsamma, hvarvid den ene af dem lät påskina, att han visste något . närmare om förhållandet. Konstapeln skyndade I genast att underrätta lcommissarien i distriktet om hvad han visste, ocr den ene af de samtalande ; i personerna, ynglinger August Johansson Sköldberg togs i anledning häraf i förhör, dervid denne berättade följande: Ett par dagar före branden hade han af skrädsderiarbetaren A. Ericksson, hvilken han kändt, blifvit tillfrågad om han icke på ett mycket lätt Asätt ville förtjena sig 15 rdr. På fråga hvad han skulle göra för att erhålla penningarne, hade Ericksson sagt, att det vore frågan om att anlägga mordbrand i ett hus i Majorna, och tillagt att detta skulle lätt gå för sig. J:n Sköldberd hade i början visat sig ovillig, men slutligen ingått på att åtaga sig arbetet. Hans tanke hade dock varit att underrätta polisen om saken, och något åtgörande j från hans sida vidtogs icke. Branden utbröt emelertid några dagar derefter, utan att han visste hvem som anstiftat densamma. En dag derefter I bade Ericksson åter kommit till Johansson Sköldskulle vilja åtaga sig anläggningen. Det skulle blifva i samma hus som förut varit omnämnt, men I elden skulle nu icke, såsom då beslutades, avläggas i källaren, emedan der var för fuk gt, utan å vinden. Ericksson hade vidare utvecklat sin plan för att dådet riktigt skulle lyckas. Sköldberg behöfde blott hopsamla något byfvelspån och dref samt lägga detta bland skräpet å vinden och eu aftor, vid ett lägligt tillfälle kasta några antända stickor deri samt derpå skyndsamt begifva sig bort från stället öfver bergen. På Fredagen i örra veckan hade de tillsammans gått ut till huset, då Ericksson utpekat och Sköldberg tagit en öfverblick af detsamma. Innan de åtskiljdes hade Ericksson sagt, att branden icke skulle anläggas förr än erter flyttningen, emedan den person, hvaraf FE. erhållit uppdrag att tända på huset, skulle flytta och icke visste om hans nya boning vore så beskaffad, att han kunde ha personer att tillgå, som kunde intyga, att han vid eldens utbrytande varit hemma. Ehuru denna berättelse bar all sannolikhet för sig, kunde polisen emellertid icke antasta Ericksson, emedan han då sannolikt skulle neka och således ändamålet att få fast mordbrän i lyckas. En plan uttänktes fördenskull fö dem i fällan. Sköldberg, som bor tillsammans med sin moder i Albostaden, uppmanades nemligen att tillsäga Ericksson om ett samtal i deras bostad på Måndags afton. Ericksson hade ingått derpå och kom mycket riktigt. Samtal uppstod mellan E. och Sköldberg om branden, och Ericksson anade icke, att ännu en person fanns i rummet, som hörde allt. I soffan, hvarpå Ericksson stundtals satte sig, fanns nemligen gömd en poliskonstapel, som ditpraktiserats en stund innan Ericksson ankom. Slutet af samtalet blef emellertid denna gång, att man ännu någon tid skulle vänta, hvarpå E. gått sin väg. Dagen derpå hade Ericksson ånyo lockats till Sköldbergs bostad, och denna gång funnos icke en, utan tvenne poliskonstaplar gömda i rummet, den ene i soffan och den andre under sängen. Den intet ondt anande Ericksson hade nu fullständigt talat om huru det skulle gå till vid antändningen, och polisen hade nu fått fatt i första tråden i härfvan. Det ötriga gick af sig sjelft. Såväl Ericksson som några andra personers steg bevakades till en början mycket noga för att hindra någon vidare antändning. Slutligen var allt så förberedt, att ett offentligt förhör kunde anställas. Vid ett förberedande förhör inför polisinspektorn, v. häradsh, A. Elliot, nekade Ericksson först till all vetskap om branden, men ju flera bevis om motsatsen, som framdrogos i dagen, desto medgörli gare blet han och erkände slutligen, att han af förre i berg och frågat honom, om han ännu on gång. egaren till huset, sågaren Anders Jakobsson, redan i somras blifvit vidtalad att tända på huset. För sitt besvär bade han blifvit lofvad 500 rår, om han riktigt uträttade arbetet. Ericksson hade emellertid icke haft mod att begå brottet, och det drog derför så långt ut på tiden, att Jakobsson blifvit missnöjd dermed och förebrått E. Ilan hade då lofvat att vidtala en annan person att utföra saken. Jakobssons hustru hade äfven varit invigd i komplotten, och E. hade flera gånger samtalat med henne om anläggningen. Vid polisförhöret i går vidhöll Ericksson denna berättelse och upplyste, at: han för försvarsse manspersonen Anders Johansson omtalat, att han af Jakobsson blifvit uppmanad att antända huset och att belöningen skulle blifva ,,en femma med tvenne nollor. Han visste ej bestämdt om Johansson vore den person, som utfört saken, men let vore dock sannolikt. Johansson åter påstod, att allt hvad Ericksson berättat vore osanning. Han hade aldrig talat med kE. om saken och nekade fräckt till all vetskap om branden. — ————— ynglingen August Sköldberg upprepade äfven sin 0 förut ateifna berättelse om förbällandet samt tllade, att Ericksson med honom öfverenskommit att ten beslutade påtändningen skulle ske natten melan sistl. Tisdag och Onsdag, ehuru E. kort derfter bedt Sköldberg att tills vidare , låta bli detsamma. Bland öfrige till förhöret inkallade personer var fven nuvarande egaren af huset, hemmansegaren slias Hansson, som upplyste, att han på exekutiv uktion inropat huset, emedan han af Jakobsson aft en intecknad fordran å 3,200 rdr. Han hade edermera öfverenskommit med J., att om han bealade denna summa jemte ränta, skulle han åter lifva egare af buset. Han hade emellertid icke idare afhört Jakosson. Förhöret afslutades, som nämndt, med att Erickson och Jokobsson blefvo införpassade i cellfänelset och Johansson ställd under bevakning.