Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1869, sida 2

Gäteborg d. 2 Oktober. De män, som utkastat planen till det ekumeniska mötet i Rom — deras namn iterfinnas i Jesuiterordens lista — hafva t att göra ett öfverpå verlden med ett 1 i upphöjd stil, egnadt att ådaden orubbliga enhet och fasta nansättning, som romersk-katolska kyrkan, uppbärarinnan at medeltidens verldsiskådning och öfverlemningar, eger, samt inrättning sin yttersta lulländning om att till oantastlig trosära, till gudomlig uppenbarelse, höja det samla påfliga anspråket på ofelbarhet och envälde. för detta ändamål skola biskopar från alla verldens delar — äfven från sådane der herdarne äro utan hjord — samlas under Petri hvalf. Mer än fem hundra relater, klädda, som den rike mannen, guld och purpurkläder, smyckade i tiarer, till ett tecken af kristlig ödmjukhet, och utrustade med silfverkrumstafvar, ecken af deras vandring i spetsen för sin njord på försakelsens stig — detta blir ju ett skådespel, hvartill det bäst försedda operahus i gamla och nya verlden ej kan erbjuda maken! Komma nu dertill en nerrlig musik och ceremonier, beräknade ut mägtigt gripa inbillningskraft och sinnen, så hvad behöfves mera för att den ättrörde åskådaren skall tro, att den helige mde verkligen sväfvar öfver denna församling af ombud för alla folk och tungor, vär med deras instämmande högtidliga vifall den lära förkunnas, hvars ändamål ir att göra romersk-katolska kyrkan för tla tider till en andlig och verldslig depoti? Dertill behöfves endast brist på mdligt allvar, förgätenhet af det outsägiga elände, hvari en verldslig kyrka störat menskligheten, glömska af de offer, om frihetens återförvärfvande kostat, och ut de välgerningar den återförvärfvade frieten skänkt vårt slägte. Nyfikenheten skall locka tusen sinom usen sysslolöse till Rom, bland dem många orotestanter, och vi betvifla icke, att en och annan af dem skall hemfalla, åtminstone några ögonblick, åt en sådan glömska. Dertill torde vinsten af den dyra illställningen komma att inskränka sig, nedan farorna och förlusterna för anordharne sjelfva äro oberäkneliga. Påfveväldets blindaste anhängare lära cke kunna dölja för sig, att den kaolska enhet, hvarom de tala, icke längre detyder den kristna verldens enhet, och ut kyrkomötet i Rom, trots alla anspråk vå att vara ett allmänt möte, ej blir mnat än en partiförsamling, med hvilken n stor del af den kristna verlden, och lertill den mägtigaste, lifskraftigaste, på istoriens utveckling mest inverkande deen, ej vill hafva någonting att skaffa.