Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1869, sida 2

Göteborg d. I Oktober. Fredskongressen i Lausanne bar åstadkommit en hastig verkan, såvida man kan lita på den vänning, som den Europeiska diplomatien nu tagit. Fred, ja, evig fred och vänskap mellan Europas stater, äro de ord, som vexlas mellan kabinetterna. Det är ju fredskongressens egna ord. Denna ,utopi vilja regeringarne alltså göra till en sanning, och detta är mycket aktningsvärdt handladt af dem. Det är tillika mycket klokt, ty folken hafva kommit alltmer in i den tankegången och i den sinnestämningen, att de icke vilja slåss med hvarandra; ja de hafva börjat till och med undra öfver, att de någonsin varit så åraktige. Så hafva målsmän uppstått ör den meningen, att Europas stater, till förekommande af hvarje vidare krig, skulle sammansluta sig i ett statsförbund, och så hafva de ominiösa orden: , Europas Förenta Stater blifvit skrifna på en fana, som svajar ganska högt och som ärådet baner, hvarunder rätt många , frivilliga helt visst skola samla sig. Orden hafva också en god klang, och vi veta, det sådana ord, hvilkas allmänna mening låter dem inrymma så många förhoppningar och planer, ofta spelat en stor roll i verlden. De republikanska, eller åtminstone antimonarkiska, strömdrag, som gå genom Europa, synas hafva ändteligen väckt reeringarnes allvarliga uppmärksamhet. Det är naturligtvis stämningen i Frankrike, som dertill mest bidragit. Ty skulle der, vare sig genom kejsar Napoleons död eller dessförinnan, en sakernas vänning inträda, hvarigenom den republikanska statsformen blefve återupprättad, så finnes der numera ingen Lamartine, som med sin vältalighet håller rörelsen inom sina bräddar. Fastmer är det antagligt, att det, åtminstone till en början, blefve ytterligheternas män, som komme till makten, och det skulle otvifvelaktigt blifva deras första uppgift, att utbreda republiken öfver det öfriga Europa, om ej annat, för att icke hafva något att frukta af en ny restauration genom främmande furstars vapen. Det skulle blifva, såsom den gamle Victor Hugo öppet uttalat, det sista kriget i Europa och Frankrike är, tack vare kejsar N. leons ansträngningar för landets arm väsen och de oerhörda offer, som blifvit deråt bragta, starkt nog, att kunna genomföra en sådan propaganda, hvarför det skulle finna otaliga bundsförvandter ibland de öfriga folken sjelfve. Åtskilliga af Europas statsmän synas, såsom sagdt är, börjadt ändteligen få ögonen öppna för detta sakernas läge, sedan man länge invaggat sig i säkerhet. Så synas furstarne börja blifva benägna för en närmare anslutning till hvarandra, med biläggande af de tvister och undanrödjande af de tvisteämnen, som så länge mellan dem uppehållit ett spändt förhållande. Denna anslutning han blifva mycket lyckosam för Europas folk, om nemligen furstarne öfverenskomma att lefva i fred och ro med hvarandra, samt, såsom följd deraf, börja om icke afväpna, dock minska sina stående armåer. Nödvändigheten häraf för det monarkiska styrelsesättets bestånd borde icke förbises. Folken blilva alltmer obenägna för att skatta till detta fruktansvärda system, som kallas stående armåer; de börja allt högljuddare ropa, att denna vampyr, som utsuger Europas lifskraft, är ett furstarnes påfund, och desse understödja denna mening i det de göra sig alltmer solidariska med soldatväsendet. De måste då också falla med detta. Men de kunde mycket lätt undvika en sådan eventualitet, och de hafva utvägen dertill ännu i egna händer. Det erfordras blott att de göra sig solidariska med folkens fredliga intressen; att de träda i spetsen för deras bildningssträfvanden, på såväl det andliga som ekonomiska området, att de, m. a. 0., förstå den tid, hvari de lefva. En sammanslutning mellan Europas regeringar i denna syftning skulle vara oändligt välgörande och skulle helt visst för långa tider undanskjuta de republikanska funderingarne. Och det är just detta republikanerna frukta. Då vi ej äro obekanta med deras betraktelsesätt, må det här gerna uttalas. att hvad de mest bvoaga