Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1869, sida 2

förvandla den olycklige furstens förolämpande nycker till ett humant tänkande — hvem kan väl förtänka honom, om han då öppnade sitt hjerta för en förtrogen, tystlåten vän? För öfrigt var Humboldt icke den man, som för evigt ville begrafva sina frimodiga omdömen. Vissa skriftliga yttranden beteckna hans uttryckliga vilja, att det, som Varnhagen upptecknat ur bans meddelanden, en gång skulle offentliggöras. Endast att offentliggörandet skedde under hans lifstid, var honom måhända olägligt. Men han visste ganska väl, att han var skyldig sitt folk och sin tid räkenskap öfver sin ställning vid sin kunglige gynnares hof. Han har aflagt denna räkenskap, visserligen på ett sätt, som är ovanligt och om hvars lämplighet olika meningar kunna finnas, men sitt ändamål har den fullkomligt upptyllt: det, som Humboldt genom Varnhagen lät uppteckna, är ovärderligt för en betydande tids och de derunder verkande personligheternas historia. Ått hans jesuitiska motståndare, likasom de under hans lifstid smädat honom, icke kunde underlåta att efter hans död faktiskt smutskasta hans lik, är ett ytterligare material till denna historia, i hvilken mången jemmerlig gestalt spelar en stor roll, men endast en karakter står upprätt: Alexander von Humboldt. H.