Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1869, sida 2

Jag ser allt detta, men huru mycket är det, som jag icke ser. Ja, denna lilla mosstapp besvarar hälften af våra filososers svåraste spörsmål och framställer lika många nya. Men jag är, som jag sagt, en gammal man, och jag inser mer och mer, att det är bra att det finns unga, som kunna fortsätta våra arbeten. — Ion ami, inföll madame de Lestrelle hastigt, liksom för att afbryta ett smärtsamt ämne, — herr Gavarnie skall beskrifva för er den nya verldens plantor och träd. Jag är säker om att min bror har lärt honom observera dem; det var ännu en punkt, i hvilken ni harmonierade, ehuru han hufvudsakligen studerade deras medicinska nytta. Gavarnie svarade genast med en skildring af magnolian, bland hvars snöhvita blommor kolibris nästan lefva lika så trygga som fåglarne i herr de Lestrelles trädgård. Marcelle lyssnade med spänd uppmärksamhet och lät ritstiftet ånyo glida öfver papperct, hvarvid herr de Lestrelle sade: — Hvad ritar du nu, mitt barn? — En magnolia. — Visa teckningen för herr kaptenen och lät honom säga, om den liknar blomman. — Det kan den ej. Jag har aldrig sett blomman, men min teckning är, som jag föreställer mig henne. Jag vill inte veta hur hon ser ut, ty verkligheten blir ändå alltid mindre skön än min fantasibild. — Tokiga barn! inbillningskraften har aldrig skapat något så skönt som den minsta blomma, och dessutom är fantasi ej en af dina gåfvor, mitt barn. Gavarnie tog teckningen ur Marcelles