ket i det skönas rike; Humboldt öppnade för detsamma naturens portar. Alt tillböra denna Kosmos, denna verld, sådan ban visade den, att röras af hennes krafter, det förödmjukar ej, det upplyster. Men den vetenskap, som skulle återgifva folket dess hem, menniskan dess fribetskänsla, kunde ej förbli innestängd i akademiens hörsalar; hon måste ut i lifvet. Och återigen var det IIU aboldt, som sullbordade denna befrielse. Sedan hans tid anser sig ingen forskare mera för så upphöjd, att han ej äfven skulle vilja bli en joskets lärare. Att genom naturvetenskapen uppfostra folket till bildning och derigenom till frihet är en tanke, värdig en Humboldt. Den frihet, som födes af vetenskap, som hvilar på gemensam utveckling och bildning, endast den är den sanna friheten! — Professor Virchow betonade Humboldts förtjenst att hafva gjort vetenskaperna på en gång presentabla vid hofvet och populära. Detta yttrande ger mig anledning att tillägga några anmärkningar rörande Humpoldts ställning vid det kungliga hofvet. Fredrik Wilhelm IV ville gerna draga betydande män i sin närhet. De unga snillen, hvilka ville uppväcka ett nytt nationellt lif i Tyskland, betraktade han som själafränder. Men den, som iilskade sin frihet, undflydde konungens vänskapliga omfamningar. Så t. ex. skalden Rickert,så kompositören Mendelssolm-Bartholdy m. fl. a. Detta kom sig deraf, att den snillrike, i grund och botten högsinte, ja till en viss grad frisinnade konungen var af en mycket för oklar och svag karakter, för att kunna helt och hållet genomföra ett godt beslut. Afven Humboldt drog han till sig och det lyckades honom att varaktigt fästa honom vid sig. Humboldt ansågs för hans vän, och det säkra är, att Humboldts friska natur blef oumbärlig för konungen. Att den karakterfulle lärde verkligen stått i ett vänskapsförhållande till den sig åt alla nycker hängifvande konungen, har visserligen blifvit tvifvelaktigt. Man har förebrått Humboldt att vid hofvet ha spelat konungens vän och hemma, i bref till den berömde frisinnade, men starkt för förtal böjde Varnhagen von Ense, genom allahanda smädelser ha förrådt den kunglige vännen. I sjelfva verket innehålla de af Varnhagen efterlemnade dagböcker en mångårig följd af humboldtska bref, i hvilka högst frappanta, men ingalunda smickrande omdömen fällas om konungen sjelf, om enskilda prinsar och om hela lifvet vid hofvet. Dagböckerna offentliggjordes till en del ännu under Humboldts lifstid, och man kan föreställa sig hvilken rörelse inom vissa kretsar gjorde sig gällande mot Humboldt. Korsfäst! hette det, isynnerhet ur de frommes mun. Men det fanns ingen, som ville korsfästa honom, och i upphöjdt lugn lät den store lärde skränet ljuda mot sig. Har Humboldt verkligen gjort sig skyldig till förräderi mot sin kunglige vän? Jag tror det icke. Man vet, att vistandet vid denne konungs hof var odrägligt för hvarje man, som älskade oafhängighet. Humboldt stannade qvar, och deta af flera skäl. Han hyste, om icke vänskap, så likväl medlidande för den högt begåfvade, men karakters-vage konungen. Han kände hans ställning och visste, att han genom sina medeltids-kyrkliga idter skapat sig en omgifning, som lismande, penninglysten, intrigant sökte begagna enhvar af hans nycker till förmån för sina mörka syften. Att skydda konungen tör denna jesuitiska omgifnings värsta attacker, var Humboldts afsigt. Han kunde ej rädda konungen. Men i den fria vetenskapens, humanitetens, förnuftets intresse fortsatte han striden med de (ofta äfven i generalsuniform klädda) svarta männen, i det han med sin fina, konungen roande ironi ofta träffade sina motståndare midt i hjertat, nedslog dem eller dref dem på flykten. De pikantaste anekdoter i denna genre ha blifvit spridda bland folket. I det han på så sätt sökte rädda hvad som kunde räddas för det frisinnade framåtskridandets sak, har han gjort det allmänna medvetandet en sannt patriotisk tjenst. Alltid förstod han att hålla konungens intresse vaket för vetenskapen, att öppna hans och statens kassa till förmån för vetenskapen och dess idkare samt att på detta sätt förlama motståndarnes mörka, reaktionära sträfvanden. Hvem hade kunnat uträtta mera? Men Humboldt var äfven endast menniska. Han kände, liksom enhvar, behofvet att uttala sig. Och när han vid hofvet haft att lida under ett djupt såradt prestpartis hämnd, när han sett konungen likt ett bräckligt rö obeslutsam, ja till