Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1869, sida 2

Gavarnie talade med rörelse; detta korta besök på slottet Lestrelle hade varit början till ett nytt lif för honom, och åsynen af den förtjusande unga bruden, som knappt var äldre än han sjelf, hade sedan dess tydligt qvarstått för hans minne. — Jag minns allt hvad som passerade den aftonen, sade madame de Lestrelle. — Hvad jag saknar att min bror ei ville stanna längre, ni och han skulle ha blifvit de bästa vänner, mon ami. Hur han skulle ha sympatiserat med edra bemödanden till förmån för dessa olyckliga cagoter, hvilka råkade så illa ut i dag genom ett oförskämdt streck. — Men mamma, sjelfve kyrkoherden medgaf att det var Pierrous verk! inföll Marcelle, och den plötsliga sinnesrörelsen gaf henne för ett ögonblick samma uttryck som under förmiddagen. — Jag vet ej, mitt barn. Men emedan hvar och en tänker ondt om dem, måste det vara något skäl derför. Jag erkänner att jag ryser, då jag ser någon af dem; och jag erfor obehag hela tiden er favorittimmerman var här. Men att vidröra en af dem, -som du gjorde i dag, — aldrig! De äro en af mina antipat.er. — Äfven ni, min dyra Gabrielle, delar den allmänna fördomen, sade herr de Lestrelle, hvilken hade sritagit sig sjelf från att bevista messan, likt de flesta män vid denna tidpunkt, ehuru han gerna såg sin maka och dotter besöka den. — Men hvad har då händt? — Ah, mon ami, om ni hade bevistat messan likasom vår granne markisen — — — Var han der? — Endast emedan hans fru mor skickat honom hit med en helsning, och han