Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1869, sida 2

älförtjenta förebråelser, om jag bekänner hur det inträffade. — Huru! förebråelser för något, som har beredt oss en så stor glädje? sade madame de Lestrelle småleende mot Gavarnie, — ni har redan förtjent er förlåtelse. — Nå väl, som ni vet, så begaf jag mig bort för att äta middag hos De Lancy, och jag erfor dervid min vanliga förtjusning öfver att tillbringa några timmar i ett stort sällskap. — Ab, bah, ni som talar så väl! Ingen tycker mera om sällskap än ni, då ni nödgas delta deri. Ni kan aldrig förmå mig att tro annat. — Ni dömer helt mildt hvar och en efter er sjelf, min dyra Gabrielle. Jag beger mig af och går, som jag tror, mot Marilac; jag funderar under tiden på huru man skall preparera barken af arbutusträdet för mikroskopet, en sak, hvilken länge sysselsatt mig, som Marcelle vet; jag går alltjemt framåt, slutligen väckes jag af en nötskrika och märker, att jag befinner mig midt i en skog flera mil från Marilac. Det är allt hvad jag vet. Jag tar saken som en filosof, försakar min middag och botaniserar, till dess herr kaptenen går förbi och stannar, som han artigt förklarar för att efterfråga vägen till Ibarraye, eller som jag tror för att se hvarför den gamle token ströfvar omkring i skogen. Vi komma i samtal; jag får veta hvem han är och gör honom till min fånge. — Ah, mon ami. Men hvad kan jag säga, då er distraktion haft ett så lyckligt resultat? Och herr kaptenen stannar naturligtvis, när detta är hans hem, så länge han vistas i Frankrike.