Marcelle riktade mot sin moder en blick af öm beundran, hvilken ej behöfde några ord för att tolkas, och madame de Lestrelle fortfor: — Jag hade en verklig toilett för första gången, — en blå sidenklädning å la lurgqie öfver hvitt — och vi sutto alla i full stat för att emottaga herr de Lestrelle. Ah, hvad mitt bjerta slog; han inträdde. Jag vågade ej se upp, men slutligen betraktade jag honom förstulet, medan han talade med min far. Jag såg en man om femtio års ålder, — ja, mera. Femtio och hundra voro då detsamma för mig. Jag tänkte då aldrig på att jag skulle bli så gammal som jag är. Jag tror, — jag fruktar — att jag såg en skrynkla, en liten skrynkla i morse. Men jag kunde änte återfinna den, och jag kom så sent till messan, emedan jag sökte efter den. Ah, hvilken blick kyrkoherden gaf mig! Jag väntade att han skulle förebrå mig offentligt i sitt förmaningstal. Men jag måste se efter igen; och i det hon hastigt satte ned angorakatten, som sträckte på benen helt sömnig och förvånad, ilade hon fram till en spegel och betraktade sig oroligt.