Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1869, sida 1

————7 på läpparne. Om jag har ett ideal, så är det min onkel de Champfort. — Åh, min älskade bror! Men besinna hvart dylika egenskaper föra. IIan har alltid haft en sjelsständig karakter; han kunde ej göra carridre vid hofvet eller i hemlandet, och som du vet offrade han hela sin framtid för att gå och omvända indianerna, samt tog med sig en gosse utan familj eller förmögenhet, hvilken han beskyddade, jag vet ej hvarför — han förde honom med sig hit under några dagar — och satte honom i skola någonstädes i Canada, medan han sjelf bosatte sig bland indianerna. Hade han stannat hemma, kunde han ha blifvit biskop. Men hvilket ädelt lif har hans inte varit! Jag minns honom så väl, då ban kom till Belleisle; för att behaga indianerna hade han tillåtit dem att tatuera figurer på hans ben; vi sågo det genom hans genombrutna silkosstrumpor. Och derefter återvände han till Amerika och blef en Råccllet ). — Han hade blifvit olämplig för vårt tefnadssätt. Han yttrade saker, gjorde så besynnerliga anmärkningar, — man kan inte lefva med i verlden och säga precis hvad man tänker — men han är ett helgon. Jag undrar just hvad det har blifvit af gossen, som han beskyddade. Han bör vara en man nu. Jag har ej änkt på honom eller på min åyre bror sedan flera år. Huru gerna jag skulle vilja återse honom nu, då du erinrade nig om honom. .1 Peformerad mnnk af Franciscaner-äardert