— Nu känner jag igen min engel! sade madame de Lestrelle, som hade visat oro och missnöje. — Om madame de S:t Xist hade hört hvad du sade nyss, skulle det ha upprört henne. Marcelle svarade ej. Hon kände en stark vedervilja för markisinnan de S:t Xist, för hvilken madame de Lestrelle hyste den största respekt. Äfven då markisinnan befann sig i Paris, och således nästan hela Frankrike låg emellan dem, kände hon sig stundom nedtryckt af fruktan för honnes missbilligande; madamo de S:t Xist var för Marcelles moder likasom ett omutligt samvete. — Och ingen kan förneka, att hennes ar son är en fulländad kavaljer, tillade on. — Åh ja, han kommer hit, han ströfvar omkring, skrifver vers eller spelar fiol; — broderar, spelar kort och sysselsätter sig med mormor, då hon är här, Jag har sett honom släppa hennes lilla hund ut och in i salongen minst tio gånger under en morgon, eller skynda och ta uppjhennes garnnystan lika många gånger, samt ej behöfva någon annan sysselsättning. — Men detta visar hans fina sätt, mitt barn. — Kanske, sade Marcello likgiltigt. Men har du gjort dig någon söreställning, ma chårle, om huru en make bör vara? — Jag tror han bör vara ädel och älskande, i stånd att inge förtroende, med känsla för de förtryckta och kraft att understödja dem. Herr de Set Xist anser det som sin rättighet att förtrycka de lägre klasserna. Jag har hört honom yttra hårda, grymma ord med ett småleende