finna hjelp. Förtviflad och lidande kon shan hit, nedlades på sjuksängen och ste; sej mera upp. Han var broder till de svälbekante sånganföraren i Upsala. Ko nung Carl tyckte mycket om honom, oc! han var ofta gäst i konungens förtroligs I kretsar. Konungen lät i ett handbref underrätta Arpi om hans utnämning till sekreterare i armöförvaltningen med vidfogande af lyckönskningar, och under hans sjukdom sände konungen flera bud för att sefterhöra hans helsotillstånd. I Upsala, under studietiden, erhöll han binamnet vRappo, med anledning af hans skicklighet i gymnastiska lekar, och vänner och bekanta nämnde honom alltid vid detta namn. Om Fredag få vi i ordning de nya stadsbud-kårerna. Det var verkligen på tiden att öfverståthållare-embetet tog i hop med dessa stadsbud, mer eller mindre egna, som på sednaste tiderna skjutit upp liksom svampar, de flesta utan att kunna erbjuda någon säkerhet åt personer, som anmodade dem om ärendens uträttande. De kunde ej sköta sig, de förföllo och blefvo trasiga, så att man knappt vågade anlita dem. Men nu blir det annat af, nu bli kårernas föreståndare ansvariga för att deras karlar äro snyggt klädda, att allmänheten blir ordentligt betjenad för sina penningar. Många anmärkningar göras redan mot den af öfverståthålla-e-embetet utfärdade taxan, som uppgjorts utan att någon sakkunnig tillkallats för upplysningars meddelande — man var sig sjelf nog. Också lär man redan ha kommit under iund med, att taxan behöfver öfverses och förbättras, på det ej obehagliga kollisioner skola uppstå mellan stadsbuden och allmänheten vid betalnings erläggande. Men en god sak är det i alla fall, att myndigheterna tagit detta ,,väsende om hand. En förlofning talar man i dessa dagar rätt mycket om, nemligen kommendören grefve Adlersparres med fröken Leyonhufvud. Ifall ni ej vet det, är denna fröken Leyonhufvud densamma, som är själen i , Tidskrift för hemmet, och der hon skrifvit mången förträfflig uppsats under signaturen ,,Esselde. Allt mer och mer börja vi hylla satsen: NI admirari, ingenting förvånar oss mera, vi äro ett godt stycke på väg att bli blaserade. Jag minnes så väl hur man för några år sedan i stora skaror sprang på Djurgården efter kineserne Arr-Sam och Tim-Tam för att beskåda deras hårpiskor och utstående kindknotor; sedan kommo andra kineser hit, en hel liten ambassad, och man gapade lite på dem, men sedan den japanska draktruppen helsade på oss och ,,asiaten Ali också producerat sig så godt han kunde i taket i Berns salong, är det nästan slut med vår gapande undran. Också räckte de originalkineser, som i somras visade sig i mansgen, helt måttligt uppseende — som sagde: Stockholmarne gapa ej så mycket som förr i verlden, man är van vid egyptiska prinsar och prinsar af Anholt. Öckså har den kinesiska ambassadens herrar ej förorsakat någon uppståndelse, ehuru tre af dem, jag förmodar mr Anson Burlingame sjelf och de två andra storkarlarne, se ganska kuriösa ut med röda dok på sina hufvuden. Alla äro i kinesisk kostym, men nog se de underliga ut, tre af dem, med sylmustascher å la Frangais, och en troligen mäkta lärd herre kommer en att dra på munnen, när han gravitetiskt promenerar klädd i stora glasögon. Han ser just ut som en riktig Confusius. Ambassaden bor på Rydbergska hotellet, der den för sin vistelse här förhyrt hela första våningen, den i det annekterade Celsingska huset inbegripen. Efter hvad man berättar, ämnar ambassaden sig i afton till Djurgårdsteatern, der Thblomma uppföres och der tillfälle gifves hrr ambassadörer att lyssna till hemlandstoner af Offenbachska sorten och se hederliga landsmän, sådana Zetterholmska sällskapet kan prestera dem. Efter hvad det kan tyckas, äro dessa kineser ej af den sorten som äter risgryn med elfenbenspinnar, utan sådana som blifvit europeiserade, det ser man tydligen i hr Cadiers matsal och i hans caft, der de hvarken försmå Chateaubriandn eller petit-verren. Hr