efter vårt giftermål, ville min mor ej att jag skulle bli ensam, och jag begaf mig till ett kloster som pensionär. Jag var så lycklig som en fägel; jag upplifvade hela klostret. Jag brukade smyga mig ut om nätterna — klosterreglorna tvungo systrarne att hafva sina celldörrar öppna — och korka ögonbrynen samt rita mustacher på deras kära gamla ansigten, och då de samlades till midnattsmessan i kapellet, var deras öfverraskning obeskrifligt komisk. Jag spred så mycken glädje i klostret att alla gräto, då jag lemnade det. Jag skulle ej hafva omnämnt dessa dårskaper, mitt barn, om du ej vore så klok och förståndig. Det skall ej skada dig, det vet jag. Men hvarför denna motvilja för giftermål? — Emedan jag ej vill tillhöra en man, som jag inte kan högakta. — Högakta! utropade madame de Lestrelle så förvånad, som om det varit fullkomligt fremmande för ämnet, — Naturligtvis, men man bör äfven taga åtskilligt annat i betraktande. Till exempel en titel, en loge på operan, ett embete, som kunde föra dig i närheten af drottningen. Min rang skulle ha infört mig i de förnämsta cirklar, om vi hade stannat i Paris, och markis de S:t Xist är af ännu högre börd. — Jag bryr mig inte om allt det der, sade Marcelle. — Om jag gifter mig, blir det för att behaga er och pappa, emedan et är en sak, såm ni önska. Det låg ett uttryck af smärtsam bitterhet i den unga flickans röst. Det såg ut som detta ämne tyngde likt en qvarnsten kring hennes hals. Ingen rodnad purprade hennes bleka kind; ämnet föreföll henpe okehagligt och tröttande.