Stockholmsbrel. (Från redaktionens korrespondent.) Stockholm den 28 Sept. Ni känner redan den ledsamma tilldragelse, som i dagarne här timat, nemligen upptäckten af att telegraf-hemligheten ej hölls hemlig, utan röjdes af en telegraftjensteman. Den var i högsta måtto sorglig denna upptäckt för hela den stora mängden af aktade telegraftjenstemän, på hvilka ingen skugga af misstanke hittills hvilat att de brutit sin ed, ty hur det är ändå, så finnes alltid en hop godt folk, som skakar sina hufvuden och rycker på axlarna och mena så eller så. Men lyckligt var att den skyldige i tid blef upptäckt, och det så att säga på bar gerning. Det var kommissarien Malm, som gjorde upptäckten. Han tjenstgör också 1 postverket, och under det han der då och då satt och läste Fäderneslandet, slog det honom för pannan, när han såg hur den nämnda tidningen meddelade telegrammer rörande riksdagsmannavalen af ungefär samma innehåll som de till Aftonbladet och Allehanda under dagens lopp anlända, ehuru veterligen ej något till Fäderneslandet adresseradt telegram ankommit. Genom i dag af telegrafstyrelsen atkunnad resolution i denna sak har telegrafassistenten Lindström blifvit afsatt från sitt förordnande i telegrafverkets tjenst och meddelats besvärshänvisning till Kongl. Maj:t. I dag på middagen har förenämnda resolution kommunicerats öfverståthållare-embetet för polisärenden, som i brottmålsväg torde komma att hålla sig till Lindström. Denne, en äldre karl redan, har hustru och barn; han har nu dyrt fått plikta för sitt oförlåtliga lättsinne. Det bör anmärkas, att han förut varit suspenderad för tjenstefel, men hvari detta bestått, känner jag icke. Man kan väl tänka sig att en fattig assistent behöfver för att dra sig fram förtjena litet bredvid, som det heter, men här är ett brott begånget, och det måste straffas strängt. Endast åt hans stackars familj kan man skänka sitt deltagande. På tal om ledsamma saker ber jag få omtala ett dödstall, som här väckt nedslagenhet hos många. I sina bästa år afled häromdagen sekreteraren i armöförvaltningen Ragnar Arpi. Genom sitt älskvärda sätt, sin vänfasthet och sina rika musikaliska gåfvor hade han förvärfvat sig många vänner, som nu sörja hans bortgång. Han stridde i många år med ekonomiska bekymmer, men han var alltid glad och redde sig bra; så fick han en god tjenst till den han redan hade, men när han kommit sig väl före och skulle kunnat njuta af lifvet, öfverfölls han af sjukdomar. För sina plågor sökte han i somras bot i Marienbad, på tillstyrkan af en af Stockholms mest ansedda läkare, men derifrån hemsändes han genast, ty der var ej platsen, förklarade man, att