Marcelle. Det är förvånande att något sådant kan hända inom en så högättad familj som S:t Xists. Hvad skulle min mor hatva sagt, om hon hade bestämt en af oss att ta slöjan, och vi vägrat emedan vi älskade en kusin? Jag darrar vid tanken på hennes blick. Jag kan inte förstå, hur någon af markisinnans döttrar kunde ha vågat motstå henne. — Stackars Vvette! Ingen älskade henne mycket utom den der kusinen, sade Marcelle, — och nu är hon i ett kloster, — utan kallelse, och hon kan lefva ännu i femtio år. Ni vet inte huru förfärligt lifvet är för en nunna utan kallelse, mamma. — Ingenting kan vara förfärligare än ett sådant uppförande, och herr de S:t Xist är af samma tanke och understödde sin mor i hela denna affär, — Ja, han vill bli qvitt sina systrar, man sade det allmänt. Men hvad mig angår, hvarför skulle jag gifta mig? Jag är ju stiftsfröken och har aldrig tänkt på äktenskap. — O, dina löften äro ej bindande, sade madame de Lestrelle och glömde sin ögonblickliga harm. — Din tant sade mig, att hon noga iakttagit att ge dig en verldslig uppfostran, och att du ej hade någon kal: lelse till att bli nunna. : — Nej, sade Marcelle med en suck, — jag uppfostrades i ett kloster. — Hvad det beträffar, så äro reglorna inte alls stränga, sade madame de Lestrelle, som ej märkte att det icke var strängheten, utan tvärtom lösligheten i disciplinen, som Marcelle beklagade. — Då dip far bade rest till Spanien, kort