Detta medgifvande var så lugnt, att det stack madame de ULestrelle, som tillade: — Ingen mer än jag kan uppskatta min man. Jag vet hvad han är. Ett uttryck af smärtsam öfverraskning flög öfver flickans ansigte. I sin djupa kärlek för sin fader hade hon ansett hvarje försäkran derom öfverflödig, och hade ej förutsett möjligheten af att blifva missförstådd. Men hon gjorde ej något försök att förklara sig. — Då sade jag till mig sjelf, fortfor madame de Lestrelle efter en paus, hvarunder hon knaprat på en bon-bon, — jag skall få ett barn, en liten rosig engel; hvilka ljufva känslor det skall inge mig! Hur jag skall vakta dess sömn, hur jag skall egna mig åt det! Du föddes, min engel! Min mor, som ansåg att jag var för ung för att sköta ett litet barn, öfvertalade min far att låta henne få uppfostra dig, och han ansåg det bäst för mig. Jag har aldrig haft något barn mera, och du stannade hos henne och din tant abedissan under alla dessa år. Och nu, då du har kommit hem, måste vi gifta bort dig. — Till den okände fremlingen? — Ah, bah! Herr de S:t Jist torde ha något att säga dervid. j — Mamma, jag tycker så litet om honom, att ni ej kan vilja gifta mig med honom, så vida ni vill bereda mitt lifs lycka. LUitt barn! hvilken nyck! Hvad kunde vara mera naturligt och passande än en sådan förbindelse? Markisinna är en så vacker titel. — Laus systrar tyckte ej om honom, och Vövetto — —