— Jag kan inte se den, sade hon och återvände slutligen till sin fåtölj med en suck af lättnad, — men jag tror att jag skulle dö, om jag märkte att jag åldrades. Det skulle bli outhärdligt att förlora ungdom och skönhet samt upphöra att behaga. — Det kan ni aldrig, sade Marcelle med öm öfvertygelse. — Feerna förlänade er den gåfvan vid er födelse. — Många brukade säga mig detsamma, då vi bodde i Paris efter mitt giftermål, sade madame de Lestrelle naivt, — men min man tröttnade vid lifvet der. Ah! hvad jag grät vid tanken på att lemna Paris, — min familj, mina baler, mina beundrare! Jag har en medfödd fasa för landet. Det är beundransvärdt, jag vet det, — men det är i alla fall landet: och att vi skulle begrafva oss der likt landtadeln, som bor der, emedan de äro för fattiga att resa till Paris! Och äfven om man tycker om landet, kan man känna fasa för la vie de provinge — allez! — Men pappa måtte ej ha vetat huru denna plan misshagade er. — Ah, mitt dyra barn! utropade madame de Lestrelle och reste sig ifrigt, — du kan väl inte tro att jag lät honom ana det? Han, så god, så öm; — han skulle ha erbjudit sig att tillbringa hela sitt lif i Paris. Jag skulle heldre ha dött af enmu än låtit honom veta det. I alla fall kunde jag ej bli olycklig, ty jag älskade honom så högt; mina vänner skrattade åt mig, emedan jag älskade min man, men så var det, och du kan förstå det, inte sannt, min engel? 1 — ga, dyraste mamma! b