Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1869, sida 2

derom; jag skulle tycka om att lefva med mitt folk, men Bernadou kan inte förmå sig dertill, och han vägrar till och med att besöka messan, hvilket är en stor synd, men hvad är att göra? Det är hårdt att vara god, när ingen tänker godt om en. — Stackars barn, ni hade gjort bättre uti att sjelf vara borta i dag. — Mais non! mais non! Då skulle jag aldrig lärt känna madame de Fayolles godhet, eller huru beskedlig ni är, herre. Ö, jag är så glad öfver att kunna säga Bernadou, att inte alla skymfa oss. Ni bör veta att vi äro likasom utstötta, han och jag, för vårt eget folk kan inte förlåta att vi ha lemnat dem; de säga att vi äro stolta, emedan vi stå oss bättre än de; och sedan Bernadou återkom från sina resor, kan han inte tåla att se deras lumpenhet. — Ni hade en vän i dag i herr Luchon, min värd i Ibarraye. Han tycktes vara förtjust öfver att ni kom undan. — Herr Luchon? Ja visst var han det, emedan Bernadou och jag förse honom med hans nejlikeoch rödfärg; ingen annan kan göra det, och vi ha vår gode herre att tacka derför, likasom för allt annat. — Och hvaraf få ni dessa färger? — Äh, förlåt herre, det är en hemlighet. Jag skulle gerna säga er det, men Bernadou skulle bli ond. — Således var det orsaken hvarför den lille mannen sökte hjelpa er. — Ja, herre, vi äro hans förmögenhet så att säga, och om någon olycka hände oss, skulle det bli hans ruin, och derför beskyddar han oss, fastän vi äro cagoter. Då vi började förse honom, svuro vi på