HI Pe Yen d HFET belngtå Slugan, Som USBCEI dISKUU från andra byggnader, bebos endast af Jonsson, hans syster Maria och deras 77-åriga moder, enkan Annika Jonsson, samt innehåller blott ett rum. Jonsson, som har sitt dagliga arbete i staden, brukar dock endast om Söndagarne uppehålla sig å torpet, och så hade äfven händelsen varit då inbrottet begicks. Den ifrågavarande natten hade systern Maria och modren som vanligt vid 10-tiden gått till hvila och insomnat. Kort derefter stördes dock deras sömn deraf, att en fönsterruta inslogs och att en person, som sedermera befunnits vara en för tredje resan stöld I straffad kronoarbetskarl vid namn Sven Aron Johansson, kommit inrusande i rummet och med dragen knif närmat sig sängen, der de båda lågo. Banditen hade derpå under hotelser och svordomar tillsagt Maria Jonsson att genast uppstiga och framtaga alla penningar, som funnos i huset, hvarom icke skulle hon få göra bekantskap med den dragna knifven. Maria hade då blifvit förskrämd och lemnat sängen och, sedan tjufven pätändt ett af honom medfördt ljus, öppnat en chiffonier, hvarur hon framtagit alla de penningar, som der funnos, eller omkring 80 rdr. Tjufven ssynes då hafva blifvit sviken i sina fårhoppningar att åtkomma en större penningsumma, samt derföre under gräsliga svordomar sagt att mera penningar bestämdt skulle finnas, hvilka han genast fordrade skulle blifva framtagna. Maria Jonsson hade då bedyrat att icke ett öre fanns mera, men detta oaktadt hade tjufven med knuten hand tilldelat henne ett så våldsamt slag i hufvudet, att hon nästan blifvit sanslös liggande å golfvet. Modren, som af ålderdomssvaghet tvingas att nästan alltid vara sängliggande, hade vid äsynen af misshandlingen uppgifvit höga rop samt försökt att komma ur sängen. Tjufven hade då genast rusat dit och kastat henne tillbaka i sängen samt nedtryckt henne bland sängkläderna. Under tumultet inkom emellertid ytterligare en mansperson, för 3:dje resan stöld straffade kronoarbetskarlen Carl Andersson Widgren, och qvinnorna uppgåfvo nu hoppet, att genom rop försöka j kunna skrämma rånarne. De fogade sig fördenskull i sitt öde och sade sig vilja göra allt hvad banditerna fordrade. Johansson, som vid inslagningen af rutan skurit sig i fingret, hade då först tvungit Maria att förbinda honom, derunder han emellertid för kraftigare verkan, hållit den dragna I knifven mot bröstet på henne, hotande att genast .märka henne, derest hon ej uppfyllde hans fordran. Den andre banditen hade derpå tillsagt i henne att lemna honom nyckeln till vedboden, dit han gick, åtföljd af Maria, som tvingades att lysa honom. Johansson qvarstannade emellertid i stugan, för att vakta modren. Komna i vedboden, hade rånaren tillsagt Maria att utvisa stället, der familjen brukade förvara sina klädespersedlar, och, då hon derpå visat till en mindre skrubb, hade hon tvungits att lemna fram nyckeln, öppna dörren och framplocka hela deras garderob, bestående af 4 rockar, 3 par byxor flera västar, skjortor, schalar, m. m., hvilket allt tjufven stoppat i en säck, som han ställt I utanför stugan. Återkomna in i rummet hade båda tjufvarne ytterligare tillroffat sig ett silfverur, en dubbelbössa, en mängd stöflor, känger, strumpor, ja, de försmådde icke ens lakanen i sängen och qvinnornas astagna gångkläder. Slutligen gjorde Johansson ett ytterligare försök att frampressa pengar af de båda qvinnorna, men afstod derifrån, sedan kamraten gjort den invändningen, att de öfriga penningarne sannolikt blifvit insatta i sparbanken. Vid half 12-tiden hade banditerna slutat sitt arbete, då de begifvit sig i väg. Båda hade varit fullkomligt okända för qvinnorna, men den ene af dem, eller Widgren, hade dagen förut varit inne i stugan och frågat efter Jonsson, med uppgift att han önskade arbete af honom. Anmälan om detta djerfva rån gjordes, som i: nämndt, på morgonen d. 17 dennes, och redan dagen derpå hade polisen lyckats gripa en af tjuf-. 4 : 1 varne, under förhållanden, som förtjena att något närmare omtalas. Utom de båda förskräckta qvinnornas ofullständiga signalement å tjufvarne, fauns nemligen icke den ringaste ledning hvarken till den väg de tagit eller hvarifrån de kommit och hvilka de varit. Bland dem som polisen härstädes har under uppsigt, förmodade man emellertid med visshet att de icke funnos. 1 Tvenne detektiva konstaplar afsändes derföre genast till Kongsbacka, Kongelf och Lilla Edet och tvenne andra för att i trakten af Alingsås och jernbanan uppåt göra efterspaningar. Af innehal-ss let af qvinnornas berättelser hade polisen hufvud-se sakligen fästat sig vid, att den ene afrånarne talat l halländsk dialekt och att den andre, eller Johans-m son, haft ett finger ombundet med linne, och dessa d omständigheter ledde äfven de båda till Alingsås d afresta konstaplarne, Johansson och Engqvist, på rätt spår. Väl ankomna till staden, började de genast sina efterspaningar och fingo slutligen veta, ja att en person, som hatt ett finger ombundet, u varit synlig, ehuru beskrifningen å samma personm föröfrigt icke slog in, sannolikt för att han iklädt E sig de stulna kläderna. De begåfvo sig emellertid till huset, hvari personen sednast ingått, och, inkomna till en der boende skräddare, bemärkte de tvenne manspersoner, hvilka sedermera befunnos just vara de sökta. Det fordrades emellertid mycken sinnesnärvaro hos de båda konstaplarne, ty utom tjufvarne och ett par andra personer, befunno sig der äfven tvenne — konstaplar af alingsås polis. Dessa syntes dock stå på en mycket misstänkt förtrolig fot till rånarne, ty den ene G af dessa sednare var just vid inträdet sysselsatt n att klippa och putsa en af konstaplarnes hår, och su den andre höll konversationen vid makt. Slutet d blef emellertid, att göteborgskonstaplarne blandade sk sig i samtalet och anhöllo den ene eller Johans-ti son, hvaremot Widgren lyckades, — om med hjelp af sitt sällskap, lemna vi osagdt, så såg det dock e ut — undkomma och fly. ti Vid förhöret erkände Johansson fritt och otvnn-S get rånet samt, berättade, att sedan han i Juni månad detta år blifvit frigifven från Karlsborg, m hade han under några månader vandrat kring ish Norge; Vermland och Vestergötland, tills han s slutligen för någon tid sedan träffat Widgren. E. Denne hade då kommit att nämna det han visste, sl att Jonsson alltid brukade hafva mycket pennindgar i sin bostad, samt derför föreslagit Johansson Se att de skulle försöka komma åt dessa. Uppgö-mi relse derom hade äfven skett, hvarpå W. på ef-få termiddagen ingått till qvinnorna, för att förvissa ol sig, det Jonsson icke var hemma. Inbrottet och S rånet hade försiggått, som ofvan är nämndt. Efter stölden hade de gått med sådan hastighet, att u. de innan dagningen kommit till Floda jernvägs-2. station, der de rastade och påtogo sig de stulna oc kläderna. Widgren hade här aflägsnat sig, med-ti tagaude bössan och en del af de andra sakerna. Vid återkomsten hade han varit tomhändt, men m icke velat upplysa J. hvar han lemnat sakerna. Johansson förmodade dock att detta skett hos en n. bror eller syster, som Widgren lär ega i trakten ge af Floda. Det öfriga at de stulna sakerna återfa fanns i Alingsås, jemte 32 rdr, som Johansson in-nebade. Målet remitterades till rådhusrätten. — Rådhusrätten. Domd förfalskare. Rådhusrättens andra afdelning afkunnade i dag utslag i målet mot för åtkilliga förfalskningar af reverser häktade och illtalad rfvaren Nils J. Pehrsson från Blekinge, DV Sh — —