Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1869, sida 2

net Rue des Cagots. Denna gata beträddes aldrig af andra än dem, till hvilka den var anvisad — ett sorgligt och föga afundsvärdt privilegium. Tmellertid hördes inifrån kyrkan ett i början svagt sorl, hvilket efterhand tilltog i styrka. I stället för att öppnas för en procession med vaxljus i händerna till högtidsdagens firande, förblef den stora porten fast tillsluten, ehuru han skakades häftigt inifrån, och röster började höja sig i förvirrade och vredgade utrop. Efter en stund visade sig i den lilla sidodörren en gammal herde från bergstrakten, iklädd en lång, vid rock, samt med solbrändt fåradt ansigte. Återstoden af församlingen följde efter, men i hvarje ansigte lästes ett uttryck af harm och vämjelse; hvar och en gjorde korstecknet med ovanlig ifver, men utan att vidröra vigvattnet, och ett barn, som doppade sina små fingrar i vigvattenskärlet, erhöll en sträng förebråelse af sin mormoder. I stället för att åtskiljas, samlades män, qvinnor och barn under ett sorl af häpnad omkring den så hemlighetsfullt stängda dörren, medan kyrkoherden samt en abb från staden, som biträdt honom, jemte åtskilliga rådmän, borgmästaren i pudrad peruk med stångpiska, samt äfven traktens förnämiteter, grefvinnan de Lestrelle, hennes dotter och markisen de S:t Xist, hvilken följt dem till messan denna morgon, samlades vid det djupa porthvalfvet, undrande och gissande likt de öfriga. Kyrkoherden lutade sig ned och undersökte låset med ett allvarligt, oroligt utseende, och bland det allmänna samtalet om den, som hade utfört detta förolämpande skämt och nödgat hela den hedervärda församlingen att gå ut