Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1869, sida 2

ittseende, hvilken nyss hade förenat sig ned den närstående gruppen och betrakade scenen förvånad, — får jag anhålla, tt ni ber herr kyrkoherden der borta i vorthvalfvet komma hit? Han lydde genast, medan herr de S:t Xist sade med låg, förebrående röst: — Ah, madame! Jag finns iu här. — Ingenting har erinrat mig derom, nin herre, sade Marcelle med en blick at förakt, och alla de närstående stodo vänande och kufvade; den plötsliga elden ycktes hafva brunnit ut lika plötsligt som jen uppflammade; alla ögon voro riktade mot Marcelle, som knäböjde på marken i sin hvita drägt med korset och bandet, hvilka betecknade henne som en stiftsfröken, tillhörande Alix adeliga jungfrustift, — med sina armar ännu omfattande flickan, hvars röda hufva dolde det vackra hufvudet, som hvilade mot Marcelles skullra. Madame de Lestrelle hade i sin oro nalkats något, men ryggade med aristokratiskt högmod tillbaka från den lågborna hopen. Det var en ganska egen och pittoresk hop; borgare från den närliggande staden blandade med landtfolk, män i långa öfverrockar, med allvarliga, fårade ansigten och dystra blickar, betydligt skiljaktiga från stadsboarne; gamla qvinnor i hvita yllemössor, från hvilka deras mörka ansigten och insjunkna, flammande ögon framstucko; flickor, som buro traktens ljusa drägt, unga män i platta baretter och röda skärp; men ehuru helgdagen hade framlockat högtidsdrägterna, syntes tydliga spårsaf fattigdom och brist bland landtfolket. Ehuru tystnad nu berrskade, syntes i hvarje ansigte ett uttryck af för