Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1869, sida 2

slant, alltnog. hon föll till marken och låg orörlig. Madame de Lestrelle uppgaf ett rop, åtskilliga af den olyckliga flickans förföljare rusade framåt och skriade i triumf, men Marcelle var ännu snabbare; hon ilade från sin moders sida, knäföll bredvid den orörliga fickan, upplyftade hennes hufvud och slog sina armar omkring henne, medan hon med lugnt och gränslöst förakt betraktade hopen, som plötsligt hejdades genom hennes handling. — Den, som vidrör detta barn, får stå till ansvar inför min far, sade hon utan att höja rösten, men dess klara, genomträngande tonfall hördes af alla. — Jean Lebrun, ni är ej längre i vår tjenst. — Godt, madame, jag tänkte sjelf flytta, svarade lakejen med oförskämd köld, i det han såg sig omkring etter bifall; men eburu luften var mättad af revolutionens elektriska fluidum, hade de nya iderna ej ännu slagit rot i det aflägsna Ibarraye, och både handtverkare samt bönder voro lika häpna öfver derna oförskämdhet mot deras herres dotter. Det afledde deras tankar för ögonblicket från hemligheten at den stängda dörren, och häpnaden öfver att se Marcelle vidröra och smeka en medlem af den folkstam, som deras envisa fördomar ansåg spetelsk, höll dem tysta. Hon blickade upp från den afdånade flickan utan att tyckas hafva hört Lebruns oförskämda svar, hvilket, till all lycka för honom, hade blifvit yttradt innan markis de S:t Xist hann fram. — Mina herrar och sdamer, sade hon, — ingenting mera är nu att göra för ögonblicket; jag tror att för mycket redan har blifvit gjordt. Min herre, tillade hon, då hon varseblef en fremling med utländskt