Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1869, sida 3

(Insändt.) Om rese-anslag. Uti en tid, då man så ofta och med skäl här upprepas yrkandet på sparsamhet med statens medel, förtjenar att påpekas sådana missförhållanden, som kunna gifva anledning till återupprepande af nämnda anspråk. Det är ingen enstaka klagan, utan tvärtom har man ganska allmänt hört tadlas den nu vedertagna coutume att, såsom det synes, ofta utan tillräcklig anledning bevilja statsanslag till utländska resor för ett och annat uppgifvet ändamål. Om detta ändamål afser rikets sannskyldiga nytta och icke kan vinnas på annat sätt än genom resa utom landet samt anslaget icke öfverskrider omfånget af hvad behofvet kräfver, så finnes icke rum för någon anmärkning. Beklagligen är icke alltid detta förhållandet, åtminstone är man berättigad till en sådan slutsats, då man ser huru ofta embetsmän, försedda med rikliga statsanslag, tillåtas i ett visst uppgifvet ändamål företaga utländska resor, utan att man sedermera af dessa resor förnimmer den ringaste frukt för det allmänna. Såsom exempel kan anföras: för några år sedan företog dåvarande polismästare Wallenberg en utländsk resa på statens bekostnad för att taga kännedom om främmande länders organisering af polisen, utan att man känner hvad gagn polisinstitutionen hemtat af denna herr Wallenbergs på det allmännas bekostnad företagna resa. Vidare har man klandrat det dryga anslag, som nyligen tilldelats landshöfdingen Eric Sparre för att i fremmande länder inhemta kunskap om exekutionsväsendet; anslaget utgår med 25 rdr pr dag, utom de verkliga kostnaderna enligt räkning; i sanning, skulle man tro, att i det land, som så kan utrusta sina notishemtare, herrskade en öfverflödig välmåga, som tarfvade afloppskanaler. Man har äfven funnit det besynnerligt, att en resa till fremmande land påkallades för ett sådant ändamål, som hade bort kunna inhemtas genom studierna af från trycket utgifna arbeten, liksom man kunnat fordra att t. ex. professorerna i rättsvetenskap vid våra universiteter skulle tagit jemna steg med sin tid så mycket, att de uti ifrågavarande sak kunnat meddela tillräcklig upplysning, utan att staten i och för denna angelägenhet fått vidkännas en så dryg utgift, som de rundligt tilltagna respengarne åt gretve Erik Sparre. Detta ett par exempel bland många på huru statsmedel anslås till företagande af resor utom landet, hvaraf nyttan och behofvet äro tvifvelaktiga. Men om det å ena sidan kan betraktas såsom slöseri att med statsmedel bekosta utländska resor, hvilkas nödvändighet kan dragas i tvifvelsmål, så blir det å andra sidan misshushållning att vägra anslag till företagande af resor, som påtagligen afse ett mål, som ej på annat sätt står att vinna, t. ex. för upphjelpande af vissa näringar, som i något land nått en särdeles hög grad af utveckling. Nyligen begärde en sakkunnig person statsanslag till en resa till Amerika för att inhemta kunskap om oljeborrningar, en resa, som kunnat lända en uppblomstrande näring till stort gagn; regeringen atslog denna anhållan, medan den å andra sidan för några år sedan ansåg med landets fördel öfverensstämmande att bevilja 6,000 rdr till respengar åt en herre, som afreste till Mexiko för att lyckönska Maximilian att hafva bestigit mexikanska kejsarthronen. Reflexionerna göra sig sjelfva. Då de medel, som för ofvan uppgifna ändamål stå till regeringens förfogande, äro frukterna af folkets mödor och sträfvanden, kan man hysa det hopp, att de med urskiljning användas, samt ej rum lemnas för den misstanken, att några hofvets skötebarn, på det allmännas bekostnad, beredas tillfälle att i främmande länder företaga resor, som en och annan kunde vara benägen att kalla ustresor.