Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1869, sida 1

skönhet. Till sitt hjertelag var hon from och god och en fullkomlig motsats till sin man i så sall, att hon icke fästade sig vid någon fåfänglighet, vare sig rang eller penningar. Hon hade blifvit uppfödd af rika bondföräldrar, men hon hade det oaktadt, ovanligt nog, ej blifvit smittad af den bland flertalet bönder rådande penningedrygheten, utan skattade alla lika, blott de voro goda och hederliga menniskor, Erika var nära fjorton år. Hon var till utseendet fager som en lilja i dalen och till lynnet mild som en dufva och glad som en qvittrande lärka, Tillfölje af dessa egenskaper började gossarne redan fladdra om henne som fjärilar och mödrarne i orten — notabene de som hade giftasvuxna söner — spunno, flitiga som spindlar, sina framtidsplaner omkring henne, I Hiksdagsmor var heller icke fri för att i tankarne hafva utkorat en man åt henne, och vi känna äfven en gosse, som trägnare och djupare än alla andra blickat in i hennes oskuldsfulla, blå ögon; men vi vilja ej gå händelserna i förväg och återtaga derför tråden der vi släppte den, Då våra bekanta stego in blefvo de genast inbjudna att intaga frukost, som mor Eva lagat i ordning, och hvilken var ganska rundlig. Under tiden samtalade fäderna ömsesidigt om barnens framtid, Riksdagsman och Tärne kommo äfven nu i en liten ordvexling om penningen och arbetet. De slutade dock snart, ty dels medgaf tiden ej några långa utläggningar och dels hade de så ofta diskuterat detta ämne att de ej voro synnerligen hågade för att ytterligare göra det. Snart var