iimAii AA der ransakning vid Nora rådstufvurätt, har nemligen i en längre bekännelseskrift erkänt, att han, jemte en kamrat, en norrman, stulit silfret och förså!t detsamma i Arvika, dit tjufvarne, som haft häst och åkdon, omedelbart efter stöldens föröfvande begitvit sig. Elandade ämwea. Obehaglig följd af närsynthet, LInternational meddelar följande lilla tilldragelse, som nyligen en Söndag försiggick i en at Londons kyrkor: Hjeltinnan är en gammal dam, hvilken är så närsynt, att hon, när hon går till kyrkan, måste medtaga en stor psalmbok, som är elegant inbunden i svart sammet. Då hon på Söndagen var på väg till kyrkan, aflade hon ett kort besök hos en af sina väninnor. Kyrkotiden närmade sig emellertid, hon tog åter sin bönbok, som hon hade lagt ifrån sig, och begaf sig till kyrkan. Denna var redan uppfylld af en stor mängd, men hon uppnådde dock sin plats och satte sig andaktig i sin stol. Då Gudstjensten hade börjat, försökte hon att öppna sin bok, då med ens ett hvisslande ljud utgick från boken, efterföljdt af melodien till en af de mest populära engelska folksångerna. I stället för att taga sin bok hade gumman tagit en speldosa, hvilken äfvenledes var infattad i svart sammet och som hade stått bredvid psalmboken på bordet. Angående fröken Tinnes död meddelar Times följande detaljer: Åtföljd af en af tuaregehefen ElHadj-Ikhenoukhen sänd arab mötte eskorten ett sällskap af sex araber och åtta tuareger, hvilka påstodo sig af den ofvannämnde tuaregchefen hafva erhållit befallning att föra fröken Tinnå till Taharat. Dagen derpå, den 1 Augusti, på aftonen uppkom en tvist mellan de sex araberna och de åtta tuaregerna, hvilketdera partiet skulle bära fröken Tinnes palankin. Tuaregerna voro väpnade med spjut och sablar. Araberna togo, under förevändning att försvara sig, fröken Tinues tjenares vapen, som lågo på marken, under det att kamelerna lastades. Fröken Tinn och två holländska matroser, som följt henne från Europa, skyndade fram för att skilja de stridande. En af matroserna, vid namn Ootmans, genomborrades ögonblickligen af en tuaregs spjut, och samma stöt träffade en neger, som höll sig bakom. Fröken sinnå utsträckte högra armen med en befallande åtbörd, då en tuareg afskar hennes hand med ett sabelhugg. En arab träffade henne derpå i bröstet, så att döden följde omedelbart. Den andre holländske matrosen, Jacobi, dödades af en arab. Således hvilar skulden till brottet på medlemmar af båda stammarne. En Albions son hade ingått ett vad att ianJedning ar Sue nalens öppnande resa från Eng land till faraonernas land utan att stiga ur sitt ordon, ett litet med ånga och skruf försedt, egendomligt konstrueradt fartyg. Han färdades helt riktigt öfver kanalen och vidare Rhen uppför till Mainz. Det låga vattenståndet tillät honom icke att, som ämnadt var, fortsätta resan på Main för att på deu kanal, som förer till Donau, färdas söderut till denna flod. John Bull blef dock icke rådlös. Han lät i Mainz ställa sitt fartyg på trene sammankopplade jernbanvagnar, satte sig derpå i sin kajuta och for på Main-Rhenbanan till Bamerg för att der träffa på kanalen och kunna fortsätta resan på vattuet. Sedan han på denna kanal hunnit till Donau, fortsätter han utför denna tlod till Svarta Hafvet och vidare sjöledes till Egypten. Bödsfall. Den bekante arkeologen, filologen och musikkritikern prof. Otto Jahn har den 9 dennes aflidit i Göttingen. Hans stora kritiska och biogra i svensk öfv a arbete öfver Mozart har utkommit sättning af Olof Strandberg. Ny möbelpolityr. Af C. Puscher. Man löser 1 vigt alun i 6 vigier vatten och inblandar i denna lösning ett ytterst finslammadt pulver af pimpsten eller kiselhaltig mojord, tilldess att blandningen vid skakning liknar fet mjolk eller tunn gradda. Doleringslösning i sprit kan insparas, om man utbyter den emot en lösning af 3 vigter gummilack å 1 vigt kaustik ammoniak, som efteråt utspädas med 10 till 12 vigter distilleradt vatten. En bonrbon som munk. En fotograf i Cholet i Frankrike exponerar för närvarande ett intressant visitkort. Det är porträttet af en gammal abbot, pater Fulgere, från klostret Bellefontaine. Denne gamle man blef munk för många år sedan. Han fördes då till klostret af en okänd, som öfverlemnade till den dåvarande abboten ett litet skrin med det uttryckliga vilkoret, att det icke finge öppnas förrän den unge blitvande munken var död. I tidernas lopp blef yngligen sjelf abbot, och då han dog för nägra veckor sedan, var han då år gammal. Medan han lefde, lade man märke till att han hade stor likhet med den bourbonska konungafamiljen; när man ledde talet på detta ämne, svarade den gamle trappisten intet, utan smålog. Etter hans död öppnades skrinet, och man påstår nu, att det innehöll dokumenter, som bevisa, att den aflidne var ingen annan än Ludvig den 16:d ch Marie Antoinettes son, kronprinsen af Frankrike, hvilken under skräckperioden öfverlemnades i den historiskt bekante skomakaren Simons förvar. Som bekant är har man ofta trott sig i åtskilliga personer återfinna den lille Capet. Abboten Fulgere blitver nu i alla fall den siste pretendenten till denna ära. En granne i klämman. Ej långt från Vetterns leende stränder ligger ett hemman — namnet kan vara likgiltigt — försedt med beteshage och en ej obetydlig skogspark. Derintill stöter en egendom med ännu bättre skog, hvars egare vistas på annan ort och har en bälftenbrukare på denna sin egendom. Grannen gick så länge och såg på den frånvarand ckra timmerträd, att ban till dem fick begär. Snart hördes raska yx hugg i den täta skogen, det fällda fördes hastigt undan och förvandlades i pengar, och mannen tyckte, att affären gick bra. Men en dag uppenbarar sig plötsligen skogens egare, och der blir efterräkning. Förlikningsvis fordrar han 20 rdr stycket för de fällda timmerstockarne, eller vill han antvarda saken i rättvisans händer. Den så obehagligt ötv kade är ej ovillig att betala hvad skäligt är, men vill pruta! ,rädd är han, och snål är han. — Det äterstär att se, buru affären blir uppgjord.