ton föreslagit honom alt resa till Com picgne, men deremot på det bestämdast afrådt ifrån ett besök i Biarritz, enär aft narne och nätterna der redan äro så kalla att många badgäster varit nödsakade at lemna denna badort före den vanliga ti den. Det har både i franska och tyska tid ningar varit mycket tal om den split och oenighet, som skulle råda bland kejsaren: närmaste omgifningar. För det första vil man veta, att den spänning, som råde mellan kejsarinnan och prins Napoleon fått ny ng genom prinsens tal i sena: ten; att det kommit till häftiga yttrander mellan dem, samt att kejsaren för es gjort försök att stifta förlikning, hvarefte prinsen afrest till Bologna. Kejsarinnar är — som man vet — strängt klerikal sinnad, under det prinsen vid hvarje till fälle förordar upphäfvandet af påfvens verldsliga makt. Senatens president, Rou her, som alltid tillhört kejsarinnans parti har i sin organ ,Public låtit offentlig göra ett skarpt svar på de i ,,Opin. natframställda lostalen öfver prinsens offent liga uppträdande. Men icke nog med dessa tvister i den kejserliga familjekretsen; det heter äfven, att kejsarens säkare blifvit oeniga sinsemellan. Än vidare berättas, att det inom ministören bildat sig ett hemligt förbund mellan Chasseloup-Laubat, Magne, m. fl. för att störta Forcade och Gressier. Finansministern Magne lärer neml. eftersträfva att blifva ministerpresident, hvilken befattning Chasseloup-Laubat gerna vill afstå åt honom, om han kan blifva inrikesminister. Schneider, president i lagstiftande församlingen, lärer frukta, att han icke ånyo skall blifva utsedd till denna post, hvarför han i tid vill försäkra sig om en portfölj. Troligen skola dock alla dessa rykten om oenighet och intriger försvinna, så snart kejsaren med fasthet och lugn sjelf kan taga tyglarne. Chefen för den moderata venstern i lagstiftande församlingen, Jules Favre, har i början af denna månad varit i Algier, der en del af kolonisterna för den berömde deputeraden och talaren hade för anstaltat en festmåltid. Vid detta tillfälle höll Jules Favre ett föredrag, som väckt stort uppseende, enär det skarpare och bestämdare än något föregående offentligt yttrande från hans sida betecknar den ståndpunkt, som han intager dels gentemot regeringen och dess sednaste liberala koncessioner, dels gentemot det radikala partiet, hvars organer på den sednaste tiden gjort hans hållning till föremål för ilskna anfall. Med afseende på sina motståndare af venstern yttrade Favre: Man har i dessa dagar sysselsatt sig mycket med min person. Detta rör mig icke mycket, ty jag har alltid haft su mycken aktning för pressens frihet, att jag aldrig blandat mig i diskussioner, som föras mellan journalisterna. I mina ögon ligger det ringa vigt på en medborgares personligbet; en af hans förnämsta pligter är att offra denna personlighet i striden för de stora idgerna. De radikala ha bland annat förebrått Favre, att man icke kunde blifva klok på hans politiska program, men att han förmodligen dock till slutet skulle sluta förlikning med kejsardömet. Han protesterar mot detta påstående med en häftighet, som vittnar om, att han i grunden står det radikala partiet långt närmare än den konstitutionella frihetens vänner (tierspartiet). Han säger: Mina åsigter bar jag alltid öppet uttalat, och jag tror, att hvar och en af mina medborgare bör kunna bilda sig en tydlig åsigt om min politiska öfvertygelse. Är jag en af de oförsonliga? Eller är jag en af dem, som vilja spänna sig före kejsaredömets vagn? Tillåten mig beteckna detta tvifvel såsom ett förnärmande. Enligt mitt förmenande äro personerna jemtörelsevis likgiltiga; men det finnes vissa händelser, som dragu en alldeles oöfverstiglig gräns mellan oss och andra. Jag var politisk person redan före företaget (statskuppen) är 1851, och från den tiden har jag varit ötvertygad om, att hvilken Frankrikes framtid än mätte blifva, kunde ingen ärlig man lägga sin hand i deras, som dragit fördel af detta attentat. Der han J min trosbekännelse! Jag aflägger den utan all sträfvan efter hämd, i det jag blott önskar, att de förestående förändringarne måtte försiggå utan våldsamhet. Behöfver jag säga Er, att jag blef förskräckt, då det proklamerades allmän omröstving? Jag ansåg mitt fädernesland för oförberedt derpå, och vi ha ätven genomgått pröfningar, som lemnat oss vigtiga lärdomar. Den allmänna omröstningen har stadfästat despotismen, men upprättandet af denna despotism var endast en öfverraskning, som man aldrig någonsin fritt gått in på. Medborgarne insågo, att de stodo nära en stor, allmän fara, mot hvilken de måste protestera. Vi äro emellertid nu vittnen till ett högst förunderligt skådespel. Jag har alltid trott, att kejsardömet var oförenligt med friheten, och jag tror det ännu; men efter de sednaste valen har i Frankrike visat sig något betydelsefullt. Att icke erkänna detta, skulle vara detsamma som att tillsluta ögonen för ljuset; och ingen skall bestrida, att lagstiftande församlingens anseende vuxit i samma förhållande, som den personliga makten aftagit. Den parlamentariska myndigheten har vunnit derigenom; men kunna vi derföre lägga händerna i kors? Nej! Lagstiftande församlingen bör väsendtligt bidraga till utvecklingen af de allmänna friheterna. Så länge pressen skall vara en QWQ—k iiii — modsandan inblåstes i honom då han kom bland en hop lata kamrater, som gingo tat AHAA för art få Uf olamr af