gierningen och blifvit ansedt som uran sitt förnuft och sedan bortsändt till Frankrike med en ansenlig vedergällning, hvarest han ock under största plågor och fattigdom gaf up sin anda. Folket var ock nog intagen af den tankan, at K. Carl blifvit mördat, så at många blifvit olyckeliga derföre at de icke ägt återhålls gåfvan i deras tahl och omdömen och torde sahl. Statsecret. Rosenadler, hvilken sammanfattat Konungens epitaphium, hafva varit smittad af lika tro, då han det samma slutar med dessa orden in magni Gustavi fata sestinarll; sed funus instat; cetera posteris. Mycket öktes denna misstanka derigenom, at hofvet icke tog i akt en viss anständighet vid detta dödsfallet, at dess bearbetande gick derhän at förringa sahl. K:s regering, at straffa dess favoriter, fastän som de voro Hollstenare låg derunder en annan hembligare alsigt :;törborgad: at försvara prester, som uppenbarligen å predikostohlen tadlade Konungen och sade, at han fallit icke för våra synder utan för sina egna synder. De som villia hafva en liflig afmålning på den tiden, kunna finna den igen uti memoires de Sullu på de ändringar och föreställningar vid hofvet straxt efter Henric den IV:s död. För öfrigit om Konungen efter alt utseende var ledsen vid at lefva, måste man tillika bekiänna att man ilandet var ledsen vid honom. Hans sista regements tid var en plågsam tid och på hans krigslystnad ingen ända. Intet ungt raskt folk var mehra öfrigit och man hade åthskilliga konster at draga penningar ifrån undersåterne uti konungens kassor. Under en sådan allmän förtviflan och allmänt missnöje kunde den nya regeringen obehindrat erhålla sitt syftemåhl och tycktes för menigheten all olikhet ifrån C. den tolftes regering, all nyhet vara säkra förebåd till bättre tider. Dess utom var de förnämsta anförare kiöpte med de penningar, som till armens underhåll och betalning voro samblade, för hvilka penningar ingen räkning torde vara någonsin äskat eller gjordt. Jag sluter denna berättelsen, som torde elliest blifva för vidlyftig, med en betracktelse hvilken tjenar till bevis, af hvad i början anfördt blifvit om högst sahl. K:s ömkeliga krigssätt, at ehuru osticerarne blifvit likasom i aderton åhrs krig upammade, förde de sig dock efter K:s död så slätt, som hade de aldrig hört tahlas om krig och fiender, intet mod, intet förstånd. Deremot lemnade G. Adolph efter sig generaler som liknade mästaren, som torde krig par honneur och principe och icke af fruktan och tvång. Denna betracktelsen finner jag så mycket nödigare, som den visar at en Konung måste kunna tänka vähl sjelf, om han vill skapa godt tänkesätt hos sina undersåtare. Jag har ock aldrig uti mina samtahl med deras nu regerande maj:ter trodt böra beskrifva denna Konungen såsom en nyttig Konung och en rätt hiälte, hvilket dock flere gjordt; men mina skiähl hafva varit: dehls at påminna öfverhets personer at då deras stånd sätter dem utom all tadel och allt ansvar medan de leiva, så stå de efter deras död under lika fri om icke friare dom än andra menniskior; dehls at betaga konungar den lusten at härma Carl den XII i sina stova sehl äfven uti krigshandtverket, hvilket de mesta kunde falla på, emedan det är det minst konstiga och värdigt allenast för underofficerare, som jag och fruktar före at som Romaner skiumma bort fruntimmer och Quintus Curtius, en annan art af Roman skiämt Carl den XII så lärer denna Konungs historia skiämma många stora herrar och göra deras undersätare olyckeliga