omdöme om konung Carl den Tolfte. Utdrag af ett outgifvet manuskript af framlidne riksrådet Anders Johan von Höpken, med titeln: Minnesskrift öfver händelserna i Sverige ifrån den tiden jag Anders Johan von Höpken tillträdde presidentskapet. (Meddeladt redaktionen af ,,Framtiden.) Konung Carl den tolfte var en sällsam menniskia, en slätt kovung, en oförliknelig capitaine, en ömkelig anförare och general, en hiälte för gambla gjöcher i deras dristiga flyttningar och härfärder, men blott att ansee som oförskräckt och modig i närvarande tid, då krig blifvit en vetenskap och fordrar mer kunskap än den att slå ihiäl folk. Hans ungdoms yrsla, uppeldad af dess svågers H. af Holstens politiska och vidtutseende afsigter, satte honom i en ringa omtanke hos alla sina grannar; derföre trodde de äga säkert spel att angripa honom på alla sidor; men som han förde krig utan afsikt, utan eftertanka och förstånd af blott lystnad att slås, så kunde han icke nyttja sin första lycka, utan förlorade allt samman i en slagtning, efter hvilken han icke förmådde repa sig, men blef i sin största olycka lika orörlig, lika hugad att slås, lika tilltagsen, lika obenägen att nedlägga vapen och lika obekymmersam öfver ett stympat och af folk och penningar utblottat rike. Med ett hårdt sinnelag hade den herrn fått en slätt uppfostran, inrättad efter den tidsens sätt, mycket latin, än mehra theologie, litet mathematique som efter instruktions innehäll blef blandat med dants och andra kroppsöfningar vid lediga stunder. Ians kiäraste auctor och hiälte var Q. Curtius och Alexander, som han läste på skolesätt för latinens skuld, men som skiämde så bort hans tänkesätt, at han ingen annan än Alexander ville härma och vid flyttningen för fienden öfver Niepern till Turkiet, var han mindre rörd af sin stora olycka till bedröfvelse än intagen af glädie at see sig nalkas de orter Alexander vistats uppå; som han ock under sin underliga hvihla i Demotica, läsande för tidsfördrif Boileaus satyrer, kastade dem bort derföre, att han tadlat Alexandri upförande. Hans dödssätt är en gåta och lärer så altid blifva. En herre som stadigt för ro skuld och utan nöd fant sig ibland dödsens pilar, kunde vähl engång lemna der sitt lif. Men som konungar snart varda Gudar, när menigheter sättia till dem deras tillit, så ansägs han som odödelig, och när han föll, kunde i deras tankar kulan icke komma ifrån fienden, utan ifrån förrädaren. Man förmente at å den sidan som var åth fåstningen hållet var större än å den andra, at man hade plockat uth kruthkornen utur ansigtet, at Sicre, som bölls för banemannen, några åbr derefter bekiänt