jverensstämde med hennes kärlek och hopp som lycka. Från den höjd. säger fru Stowe, ,som kunde gjort honom lycklig såsom en ädel qvinnas make, nedstörtade han allt djupare i afgrunden af en bemlig kärleksintrig med en annans mans hustru, som var hans blodsförvandt, så nära beslägtad med honom, att en upptäckt skulle blifvit hans fullständiga ruin och förvisning ur det civiliserade samhället. Denna brottsliga hemlighet, af hvilken han städse i sitt samvete kände förbannelsen, blef den herrskande magten öfver hans lif och fasthöll honom med sjuklig förtrollning, på samma gång som bon fyllde honom med ångest och qval och vansinnig förskräckelse för upptäckt. Den qvinna, på hvilken här anspelas och som besvarade hans broitsliga böjelse och lika litet som han kunde lösslita sig från dess band, var hans halfsyster! Det kan icke lända till deras rättfärdigande, men det bör dock anföras såsom en förklarande omständighet, att de icke hade blifvit uppfostrade tillsammans och att de första gången sågo hvarandra vid en mognande ålder. Han har till denna syster skrifvit några verser, som förekomma i hans smärre dikter, och höra till de mest intagande alstren af hans sköna sångmö. Med hvilka andra känslor skola icke dessa verser läsas nu, då man känner källan, hvarifrån de ingifvits! På sjelfva bröllopsdagen yppade lord Byron, ett rof för samvetsqval, hemligheten för sin brud. Man kan nu förstå, hvarför, såsom Miss Martineau berättar, bruden, när hon steg ur sin vagn och uppför trappan till sin mans hus, bar i anletsdrag och hållning förtviflans pregel. Han hade i vagnen sagt henne, att om hon icke tillbakavisat hans första anbud, hade han kunnat räddas, men att det nu var för sent, och att hon ,, gift sig med en djefvul. Man kan nästan säga, att det värsta återstår att berätta. För att utan hinder från sin makas sida kunna öfverlemna sig åt sin passion, sökte han göra henne brottslig. Han predikade för henne den lära, som då bäst öfverensstämde med hans böjelser, att äktenskapet blott vore en aktningsvärd slöja för mannens och hustruns ömsesidiga sjeltsvåld, och när dessa predikningar voro spilda på hälleberget, ville han rättfärdiga sig med den snyromantiska! maximen, att snillet har en rätt, som hvarje annan saknar, att synda. Under allt detta hade han paroxysmer af sjelfanklagelse och ånger, som underhöll den förnärmade hustruns hopp om hans räddning. Hon ville förlåta den orättvisa han begått mot henne och glömma det för-: flutna, om han ville afbryta den brottsliga förbindelsen. Men detta förmådde han icke, och det var han, som slutligen öppet tillkännagaf, att han heldre än att öfvergifva sin olyckliga kärlek ville se henne, hustrun, lemna hans hus. Vi känna nu lord Byrons hemlignet. Denna kännedom kan icke minska den beundran hans dikter ingifva; den skall måhända tillochmed öka det medlidande några känna för den olycklige och brottslige mannen, kanske äfven förstora den demoniska magt hans personlighet utöfvar på en del menniskors inbillningskraft. Honom har under inga omständigheter någon orätt skett genom denna upptäckt. En annan fråga är, hvad lady Byron hellre bordt välja: att tysta smädelsen mot sitt oförvitliga namn eller låta den i alla tider vidhäfta det. I det sednare fallet hade hon bragt sitt martyrium till dess yttersta gräns och aflagt inför sig sjelt och inför Gud ett viltnesbörd om en försakelse, som skulle varit större, ej mindre, derför att verlden aldrig lärt känna den. Dock — en sådan fordran ligger kanske utöfver hvad äfven den ädlaste förmår. arl don Omdöme om konune