genom en enkel upplysning om rätta förhällandet vinna en frikännande dom. — Vidare berättar miss Martineau, att saken mellan lord Byron och hans maka blef i anonym form förelagd tvenne Englands förnämste och mest aktade rättslärde, d:r Lushington och sir Samuel Romilly, och att begge desse herrar, otan att känna hvem den ifrågavarande mannen och hustrun voro, utan tveksamhet förklarade, att bustrun borde aldrig återvända till eller återse sin man. Efteråt blefvo de tvenne juristerna upplysta om hvilka saken gällde; men sir S. Romilly, som nu är död, tog hemligheten med sig i grafven, och d:r Lushington, som ännu lefver, har så väl bevarat henne, att han icke ens med en den ringaste antydan motsagt de berättelser om skilsmessans orsak, som lord Byrons beundrare satt i omlopp på lady Byrons bekostnad. Desse beundrare hafva aldrig vågat angripa hennes j äktenskapliga ära — bennes rykte som en ren, karakterstark qvinna var för väl grundadt för att slikt kunde ske — men ide hafva nedsatt henne i andra hänseenden, hafva skildrat henne som en osympatisk kall varelse, som, när lord Byrons stora penningeskulder blifvit hennes fader bekanta, föredrog på hans uppmaning att skiljas från sin make framtör att se en del af sin förmögenhet skingrad. Bland dem, som sålunda angripit henne, är äf-. ven lord Byrons sista älskarinna, grefvinnan Guiccioli, som icke tvekat att i en : af henne författad försvarsskrift söka rättfärdiga och upphöja sig sjelf och sin lastbarhet genom ait nedsätta den dygdigafs) hustruns karakter. Gresvinnan Guicciolis skrist är psykologiskt märkvärdig, emedan den visar, huru synden vet att förgylla sig inför sina egna blickar. Grefvinnan skildrar sig som den engel, som funnit; skalden öfvergifven, olycklig, förtviflad, och ). som, för att trösta honom, uppoffrat sin englanatur och blifvit en tadelvärd qvinna. En ädel, men orolig och på villovägar stadd natur, hade han gift sig med en kall, regelriktig modell af fullkomlighet, som med j oblidkelig stränghet dömt hans felsteg och betraktat hans tygellösa snilles ingifvelser som synder och förbrytelser, dem hon lät ryktet förstora, tills ban slutligen derigenom blef drifven att lemna sitt fädernesland. Grefvinnan får se den olycklige landsflyktingen och gripes af djupaste medlidande; under intrycket af denna känsla besluter hon uppoffra sivt familjelif och att låta utstöta sig ur umgängeslifvet, endast och allenast för att rädda honom eller åtminstone genom sin ömhet mildra hans själsqval. kn dylik apologi har, märkligt nog, tagits till godo af åtskilliga lord Byrons lefnadstecknare, som gjort de bittraste utfall mot hans hustrus minne och kastat på henne om icke hela, så större delen af skulden för skilsmessan.! Dessa grofva angrepp — af hvilka måhända det argaste förekommer i Blackwoods Magazine för sistl. Juli månad — har slutligen uppkallat fru Beecher-Stowe på stridsplatsen. Hennes uppträdande har varit if afgörande i sak, ty den hemlighet sir S. Romillys död och dr Lushingtons edbundna tystnad syntes för alltid hafva förseglat — den kände hon. Till en början meddelar fru BeecherStowe, att några lady Byrons vänner hade, någon tid fore hennes död, lyckats öfvertyga henne, att det vore en skyldighet att låta det sanna törhållandet med skilsmes-! san bli kändt. Hennes hela lif hade varit ett offer, hemburet åt hennes mans minne. Det hade varit lady Byrons glädje att omtala och åter omtala alla de drag, som bevisade tillvaron af den bättre sidan: i hans dubbelnatur; hon trodde fullt och fast, att han före dödsstunden undergått en fullständig förädling, och hon emottog lugnt alla smädelsens pilar, för att vara! en sköld för hans namn. Men då dödens skugga föll öfver henne, upptäckte hon slutligen för fru Stowe det dystra mysteriet. Mötet emellan dem bar, säger denna, nästan samma högtidliga pregel som en bigt på dödssängen. Lady Byron inskränkte sig ej till att mundtligt meddela hemligheten; hon gaf sin väninna äfven ett med datum försedt memorandum öfver det hela. Fru Stowe har sedan väntat i hopp att få se dr Lushington eller någon I annan, som möjligen vore invigd i saken, uppträda för att med ett afgörande vitt-.) nesbörd sätta en gräns för smädelserna mot en ren och ädel qvinnas, en verklig martyrs minne. Men då detta hopp ej gått i fullbordan, har fru Stowe, dertill fullt bemyndigad, måst skrida till ett sådant verk. 1 e 1 Historien är förfärlig. Vi vilja derför! 1 Å 1 tm Po mA HH Too A— — vn — NM oc M mm OM W hh LA om oh mn L — fatta oss kort. Lord Byron var snärjd i en brottslig förbindelse, redan innan han såg miss Millbank, som sedan blef hans maka. Att han det oaktadt fattade ett slags tillgifvenhet för henne och är fri från att ha hycklat en känsla, som han icke si egde, är otvifvelaktigt. Att miss Mill-jqc banks stora rikedom ökade hennes dragningskraft på honom är väl icke heller nå-t got tvifvel underkastadt. Hon å sin sidalt bade efter ett kort umgänge djupt föräl-t skat sig i den snillrike, besynnerlige ochss sköne mannen. Men på samma gång kände! hon ett starkt misstroende till hans ka-U rakter, så att hon afslog hans anbud om j1 giftermål, när det första gången framställdes. Pressad af sina vänner, som ville sel honom gift och hoppades, att äktenskapet skulle stadga honom, förnyade han sitt anhud och hlaf antagen Vid dat första ha I,