Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1869, sida 2

gen är hos oss en politisk tanke, konseqvent genomförd i hela vår uppfostran. Universiteten äro fritt tillgängliga för alla, likaså de högre tillämpningsskolorna, biblioteken och andra offentliga samlingar, äfvensom undervisningen i konstakademierna. Detta allt är visserligen fördelär för de rike, men så äro ju allmänna anordningar för trygghet till person, egendom, helsovård, trefnad och beqvämlighet. Hvarföre skall den rike för sin person ha till skänks den vackra gaslysningen på städernas torg och gator, vattenledningatne som förse dem med brunnar, eller behaget att lustvandra i offentliga planteringar? Öfverallt har der förmögnare företräden framför den obemedlade, men så bidrager han ock i mån af sin egendom till de offentliga behofven. Att vilja förneka den kostnadsfria undervisninens välgörande inverkan på omsättningen inom de olika samhällsklasserna är en orimlighet, ehuru hr J. A. H. icke synes vilja tro derpå. Endast den flygtigaste blick uti ett biografiskt lexikon eller en encyklopedi visar, hvilken stor procent af våra mest utmärkte män i jemförelse med förhållandet i andra länder utgått ur folkets leder. Skulle J. A. H. eller någon söm älskar sitt fädernesland a se denna procent minskad? Vi tro det icke. Trängseln till de lärda skolorna är en helt annan sak och beror på helt andra förhållanden. Vi beklaga, såsom J. A. H. väl haft tillfälle att se, det olyckliga jägtandet hos så många föräldrar att skjuta sina barns framtida försörjning på staten, och lika litet som han erkänna vi någon ensamt saliggörande kraft uti en lärd uppfostran. För de sjeltuppfostrade utmärktheternas befarade radikalism är det icke vi som hysa någon förskräckelse, och vi gifva J. A. H. tull rätt i hans humoristiska utrop: ,Ack, huru många rödrepublikaner samt både praktiska och opraktiska demokrater hafva insupit all klassisk nektar och all tysk filosofis sublimat! Vi vilja icke säga att våra nyliberala verldsförbättrare druckit så djupt ur Aganippen och den tyska filosofien som J. A. H. synes föreställa sig, men för hvad de möjligen veta hafva de den offentliga undervisningen att tacka. Och likväl är det just dessa herrar som ifrigast ropa på höga skolafgifter; de synas vilja, äfven de, förvåna verlden genom sin otacksamhet. on För den krassa radikalismen, yttrar till sist S.-P., gäller den högre bildningen endast såsom en dressering för statens embetsmannabehof och är redan ur denna synpunkt förhatlig. J. A. H. ser saken ur en högre synpunkt och medgifver att hon är nödvändig äfven för vetenskap, för näringar och sambällslifv. Men han menar att då kunskaper och bildning äro ett godt, hvaraf den enskilde drar parti, han äfven bör betala dessa fördelar efter deras värde. Det är denna prissättning som vi anse omöjlig att genomföra och högst skadlig i sina följder, om den försöktesTill detta försök är vårt fädernesland ännu icke nog rikt, ty det hundratusental riksdaler, som i allra bästa fall skulle för några få år insparas åt statsverket genom införande af den föreslagna afgiften, skulle blifva en alltför ringa ersättning för hvad samhället årligen uti intelligens förlorade. Det bör intressera mer än en läsare att inhemta detta meningsutbyte mellan insigtsfulle män, som förstå att väl utveckla sina tankar. Det lärer ej kunna nekas, att ju goda skäl blifvit förebragta å båda sidor. För egen del ansluta vi oss dock till J. A. H:s mening. De förmögna böra betala för sina barns undervisning likasom för deras fysiska behof. Dispens från skolafgift bör lemnas med mycken generositet, börande pröfningsrätten fortfarande tillhöra rektor och skolkollegium, hvilket ej hindrar att ju de som begära befrielse från afgiften böra förete intyg om medellöshet vare sig från kommunalstyrelsen eller andra trovärdiga personer. Så bör den förespeglade faran för högre anlags tillbakasättande kunna lätteligen undvikas, och om i öfrigt sådant skulle någon gång inträffa, så är lyckligtvis nu så, att det goda hufvudet finner fält för sin förmåga, äfven utan biträde af elementarläroverket. Man må icke förbise den olägenhet, som framkallas af den kostnadsfria undervisningen, särdeles när dertill kommer stipendier, att praktiska anlag dragas ifrån sitt verksamhetsfält, för att på lärdomsbanan förslappas och föda en egenskap, hvarpå vi ega synnerlig rikedom, nemligen oduglighet. Kunde man beräkna de förluster, som samhället härpå lidit, i det goda praktiska krafter blifvit, genom lärdomskursen, förslöade, ja mången gång vända till förstöring i st. för till gagn, så skulle man finna dessa förluster vida öfverväga dem af S. P. framhällna, liggande deri att en eller annan obemedlad gosse med goda förständsgäfvor icke finge genomgå elementarläroverket och universitetet. Skall staten fortfarande såsom hittills utvidga de offentliga läroverken i mån af lärjungarnes växande antal, och sålunda öfvertaga nästan helt och hållet den uppväxande ungdomens allmänna bildning — så måste skolafgifters erläggande deraf blifva en oundgänglig följd. En annan sak åter är om staten beslutar sig för att hålla endast ett visst begränsadt antal friskolor, lemnande det öfriga åt den enskilda undervisnings-verksamheten. Men denna sednare utväg lära vi väl näppeligen ännu vilja adoptera. Riksdagsmannavalen. I Ner. Alleh:a läses: Stor omsättning förestär i andra kammaren. Enligt vära anteckningar hade 111 i Tisdags estermiddag bekanta val så utfallit, att 19 riksdagsmän blifvit återvalde, 62 nyvalde, 111. — Bland sistnämnda 62 befinna sig dock 3, som tillhört första kammaren (grefvarne Sparre och Piper samt landsböfding Almqvist), äfvensom åtskillige, som tillfärene ehurn oi undar cjiotfrörtntna nl.