Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 september 1869, sida 1

Äll denna herrlighet utgjorde en riklig ögonfägnad för Tärne och hans hustru Stina samt ende son Pelle. Men äfven för ortens öfriga innebyggare utgjorde den en källa till trefnad, och ingen Söndag gick förbi, som icke tjogtal personer kommo dit för att språka bort en stund och beundra herrligheten. Om det då någon gång hände att de fingo några blommor och litet salvia, så voro de så innerligt nöjda och belåtna. Mest belåten var dock Tärne sjelf. Han vandrade omkring och törevisade allting, och aldrig kunde någon vara mera nöjd med sin verld än han var, då han hörde åskådarnes utrop af beundran eller emottog deras beröm. Han kände sig vid sådana tillfällen riktigt stolt i själen, hvilket säkerligen ingen menniska lär förtänka honom, då man får höra att han ursprungligen varit en fattig torpareson och endast genom träget arbete och flitigt sjelfstudium förvärfvat sig såväl trädgården som konsten att sköta den. Tärne var dock ingalunda högmodig öfver det han egde. Han visste mer än väl att han ingenting kunnat uträtta, om icke Gud bistått honom, och att han derföre borde gifva honom allena äran. Men han kände sig stolt öfver att hafva gått framåt genom arbete. Det var således en inre tillfredsställelse öfver arbetets seger; något som fortsättningen af denna berättelse torde komma att visa. Såväl han som hans hustru voro allmänt anlitade i orten. Skulle några tillställningar göras, vare sig vid bröllop, begrafningar eller andra tillfällen, så anlitades alltid Tärnes förråd af trädgärdsalster och mor Stinas kunskap